Fru talman! Jag kan börja med Helene Peterssons sista fråga kring familjepolitiken. Vi anser att det primära ansvaret ligger hos föräldrarna och i familjen när det gäller att välja barnomsorg. I subsidiaritetsprincipen ingår också - det glöms ofta bort - det lilla ordet subsidier, det vill säga att stödja. Det finns alltså ett ansvar att stödja familjerna så att de kan göra de val och ta det ansvar som vi tycker ligger på familjer och föräldrar när det gäller barnen. Här har den kommunala nivån det primära ansvaret. Kommunerna kan inte alltid ta det ansvaret på det sätt de vill, därför att vi på den statliga nivån där lagstiftningsmakten ligger har en lag som säger att man till exempel inte kan införa ett kommunalt vårdnadsbidrag fast vi vet att det är kommuner. Det är klart att beslut behöver fattas på många olika nivåer, en del beslut som handlar om att välja barnomsorg - om vi nu pratar om subsidiaritetsprincipen. Då måste också andra nivåer fatta beslut som stöder den minsta gemenskapen här, alltså familjen, i den rätten. Där krävs både kommunala och statliga beslut enligt vår mening för att rätta till situationen utifrån dagens utgångspunkt.
När det gäller Helene Peterssons första resonemang vet jag inte om det bottnar i ett stort missförstånd att vi skulle ha regioner och därmed skulle göra den statliga nivån onödig. Det tror jag aldrig att vi har framfört. Däremot ska det ligga tillräckliga befogenheter på de regionala nivåerna just utifrån det som Helene Petersson så tydligt beskriver, att vi har så olika förutsättningar i olika regioner. Då måste man få resurser och verktyg att ta hänsyn till de olika förutsättningarna i arbetet för att skapa förutsättningar för en fungerande infrastruktur och så vidare.