Fru talman! Jag tror att min och Luciano Astudillos kamp i dessa frågor har underlättats väsentligt de senaste två tre åren sedan rapporterna från Socialstyrelsen, Stockholms stad och inte minst från Ungdomsstyrelsen kom. Som Luciano Astudillo så riktigt påpekar har den här diskussionen pågått i många år, och en del åtgärder har vidtagits. Men det tog också väldigt många år innan vi med trovärdighet kunde säga att det här problemet är utbrett. Tvärtom fanns det många kulturrelativister i denna kammare och ute i samhället som hela tiden tyckte att man överdrev, att man utpekade vissa folkgrupper och så vidare.
Vi har nu kunskap om att 5 procent av alla ungdomar mellan 16 och 25 år är rädda för att bli bortgifta med någon som de inte har valt eller för att inte kunna göra fria livsval fullt ut. Det är jättebra. Och vi fortsätter kampen för dem.
Jag tror inte att varken jag eller någon annan har sagt att samhällsorientering, som presenterades häromdagen, är lösningen på hedersproblematiken. Samhällsorientering är en del av och en viktig nyckel till introduktionen för människor i vårt samhälle. Vi har ett antal universella värden här i Sverige som vi tycker är viktiga och som vi förmedlar till våra barn och unga i skolan. Jag tycker att det är viktigt att man också förmedlar dem till människor som kommer till Sverige i vuxen ålder.
Är kunskap en garanti för att människor inte ska bete sig illa, olämpligt eller till och med olagligt? Nej, det är det inte. Men bara för att det finns människor som kan bete sig illa, olämpligt och olagligt betyder det inte att man till exempel inom skolans ram säger: Men då behöver vi inte lära barn vad det demokratiska systemet innebär eller vad mänskliga rättigheter, jämställdhet eller barns och ungas rättigheter innebär. Det är klart att det är värden som vi ska sprida både till våra barn och till de nya som kommer, och det är det vi gör i det här fallet.
Nej, samhällsorienteringen kommer inte att garantera att det inte finns familjer som kommer att mörda sina flickor. Och jag håller med Luciano Astudillo om att vi behöver mer arbete på detta område. Vi behöver lagstiftning, vi behöver kunskap, vi behöver forskning och vi behöver utbildning för dem som ska möta de här flickorna. Vi behöver mod att agera, och det är det som saknas många gånger i vårt samhälle. Många människor är rädda för att utsättas för kritik, men jag menar att det här handlar om barn. Hellre kritik en gång för mycket än att vi missar ett enda barn som blir bortgift mot sin egen vilja, eller ett enda barn som mördas därför att föräldrarna inte anser att hon, eller han för den delen, ska ha rätt att välja sin livspartner och sitt eget sätt att leva. Jag håller med om detta.
Vi fortsätter att kämpa på detta område. Och jag är inte Luciano Astudillos motståndare i denna fråga. Tvärtom kan vi jobba sida vid sida.
Det ligger många bra förslag i de olika utredningarna som vi nu tagit emot. Och jag lovar att de här frågorna är prioriterade, att arbetet är prioriterat, men lagstiftningsarbetet är inte alldeles enkelt.
Vi ska komma ihåg att när man förbjuder en sak kan samhället säga att det där inte är lämpligt och så vidare. Om man kriminaliserar betyder det faktiskt att de här barnen ska anmäla sina föräldrar, som riskerar fängelse. Det är knappt så att barn vill anmäla sina föräldrar nu, fast detta bara är förbjudet. Om det blir fler anmälningar för att detta är kriminellt vet jag inte. Men jag håller med dig om att lagar ska visa på vad vi i samhället anser. Det kanske inte alltid leder till flera fall av fällande domar, men det leder till att samhället säger att tvångsäktenskap är oacceptabelt i vårt samhälle. Jag tror att med det har vi kommit en bit på väg.