Fru talman! Leif Marklund, Mona Sahlin, Göran
Persson, Monica Öhman och Yvonne Sandberg-
Fries har på olika sätt frågat mig om prissättningen
vid försäljningen av SSAB-optioner. Åke Selberg
har bett mig redovisa på vilket sätt Norrbotten
kommer att få ökat företagande och mer
investeringar genom privatiseringen av SSAB.
Birgitta Johansson har frågat mig vilka utländska
institutioner som har tjänat 140 miljoner kronor på
denna utförsäljning. Jag besvarar frågorna i ett
sammanhang.
Som svar på Leif Marklunds, Mona Sahlins, Göran
Perssons, Monica Öhmans och Yvonne Sandberg-
Fries frågor vill jag först framhålla att såväl staten
som de som nu utnyttjar sina köprätter i SSAB
enligt min uppfattning har gjort en god affär.
Att som frågeställarna tala om en dålig affär för
staten, prissättning till halva värdet,
förmögenhetsförlust för skattebetalarna,
oprofessionell hantering etc. är enligt min mening
djupt osakligt. Frågeställarna tycks närmast ha
inspirerats av kvällspress som har dragit liknande
slutsatser. Om dessa vore riktiga, skulle än
allvarligare kritik ha kunnat riktas mot den tidigare
regeringen för att de sålt ut statens SSAB-aktier till
ännu lägre priser.
Under den tidigare socialdemokratiska regeringen
lät dåvarande industriministern Thage G Peterson
staten sälja SSAB-aktier år 1986 till ett pris av ca
55 kronor. År 1989 lät dåvarande industriministern
Ivar Nordberg staten sälja SSAB-aktier till priset
140 kronor. Några månader därefter noterades
aktien till ca 215 kronor.
I maj månad 1992 erbjöd staten s.k. SSAB-paket,
vart och ett bestående av en statsobligation samt
100 köprätter berättigande till köp av lika många
SSAB-aktier senast den 15 februari 1994 till ett pris
av 170 kronor per aktie. Ett stort antal
privatpersoner, anställda och institutioner
tecknade sig för SSAB-paketen.
Staten, som är en av de allra största aktieägarna i
näringslivet, kan naturligtvis inte sälja ut alla sina
aktier i det ögonblick när man bedömer att börsen
har nått den högsta kursnivån. Som alla med insikt
i ämnet nog inser skulle börsen då rasa och utbytet
av försäljningen bli tämligen magert, utöver den
oreda det skulle skapa på finansmarknader samt
hos företag och köpare.
Därför har regeringen strävat efter att agera
långsiktigt och sprida privatiseringserbjudandena
över tiden samt utforma dem efter varje enskilt
företags förutsättningar.
Genom utformningen av SSAB-erbjudandet
räknar staten med att kunna sälja sitt innehav av
knappt hälften av samtliga aktier i bolaget vid ett
enda tillfälle. Detta sker till en högre kurs än aktien
har noterats till under ca 3,5 år av de ca 4,5 år som
aktien har varit börsnoterad.
Därmed har det enligt min uppfattning varit en god
affär för staten. Allra viktigast i det sammanhanget
är dock att privatiseringen av SSAB har varit bra
för företaget. Från att ha varit ett statligt
krisföretag har SSAB utvecklats till att bli ett av
Europas mest effektiva stålföretag. Däri ligger den
största och viktigaste nyttan för staten,
skattebetalarna, de anställda, Sveriges ekonomi
samt även för Norrbotten, för att kort besvara även
Åke Selbergs fråga. Att SSAB har utvecklats så
positivt är givetvis av stor betydelse i företagets
omgivning.
Birgitta Johanssons fråga ger mig ytterligare
tillfälle att understryka min uppfattning att
aktiekurser och värderingen av aktier varierar. De
utländska institutioner som ursprungligen
förvärvade 15 000 SSAB-paket har uppenbarligen
gjort en annan värdering än frågeställarna av
aktiens värde. Fram t.o.m. november månad 1993
hade de nämligen sålt ca 93 % av sina köprätter.