Fru talman! Det är riktigt, miljöministern. Det senare känner jag väl till. Jag har ju själv varit statsråd så jag vet att man inte går in i enskilda ärenden där domstolar har varit inne, för då ligger det väl en KU-anmälan på bordet, kan jag tro. Det försöker väl miljöministern undvika.
För att undvika den totala prövningen hade man också någon diskussion tidigare om att man egentligen behövde mer mark till förfogande för deportering av bergmassor. Man avstod av det skälet att man hade fått en hint om att om man skulle göra det skulle det behövas en hel prövning. Det anmäldes sedan att det skulle göras en hel prövning av det skälet att det blev en för hård belastning på den befintliga deponeringen av bergmassor, och man tyckte att man hamnade i ett slags moment 22. Det är svårt att ha åsikter också för mig, för det är klart att det måste ske en prövning på ett ordentligt sätt.
Som miljöministern också berör ställer IPPC-direktivet ganska stora krav på att myndigheterna ska samverka för den goda sakens skull, i rätt riktning och för att få en smidig process. Där anser jag att vi har mycket mer att göra i Sverige, därför att myndigheter överklagar varandra på ett sätt som jag tycker är besvärande och innebär en stark fördröjning. Överklagandemöjligheten ligger oftast på handläggare på enhetschefsnivå, och det görs en väldigt snäv juridisk tolkning utifrån myndighetens specifika område. Det är en grund till att man överklagar ett beslut. Det har framförts synpunkter om att detta i stället borde ligga på gd-nivå, där man kan göra en bättre bedömning av helheten, om det är värt att gå in i det här och om prövningar har gjorts.
Man ska inte använda okynnesanmälningar, för det har man inte riktigt grund för. Men det är många verksamma som bedömer att det finns de som notoriskt överklagar för att få ett ärende prövat, och det får stora ekonomiska följder för dem som ligger i beredskap att investera.
Vi är beroende av tillväxt - jag tror att miljöministern och jag delar den uppfattningen - och lever i en global värld med stenhård konkurrens. Vi ska inte tumma på och förstöra miljön på löpande band, utan vi måste försöka finna processer som är smidiga och snabba och samtidigt naturligtvis tar hänsyn till miljön. Det tycker jag egentligen inte att det borde råda några stora politiska meningsskiljaktigheter om, utan vi ska försöka komma fram utan låsningar och se på vilket sätt vi kan samordna detta.
Jag tror att Andreas Carlgren precis som jag har upptäckt att det är väldigt lätt för myndigheter att säga att de samverkar på bästa sätt. Men om man skrapar lite på ytan är det många gånger mycket av revirtänkande där man slår vakt om just sina saker. Det är det där som det gäller att tränga igenom. Därför skulle jag vilja ha ett öppet och ärligt svar av Andreas Carlgren på frågan om han är beredd att göra något åt det här för att få en bättre samordning mellan myndigheter för att nå den goda sakens mål och samtidigt klara av de uppgifter som de har som myndigheter effektivare än vad som är fallet i dag. Det finns nämligen en stark kritik ute, inte minst bland näringsidkare, mot att det tar en förfärlig tid och är en väldigt omständlig process. Många stora företagare säger att de har möjligheter med jurister och kompetens. Vi vet inte riktigt hur många som inte har denna kompetens som avstår därför att de vet att de aldrig kommer att orka driva ärendet och sedan kanske missar investeringar. Men det ligger nära till hands att tro att det finns ett mörkertal här som vi skulle behöva komma åt.