Fru talman! Låt mig börja med en reflexion med anledning av det som Per Bolund sade om att eurokrisen har drabbat Europa. Jag skulle vilja säga att det är en skuldkris. Det är inte euron som nödvändigtvis är den utlösande orsaken, utan det är den inhemska politiken i olika länder som har medgett eller medfört ökad skuld.
Det finns länder i euroområdet som har stora skuldproblem - Spanien, Irland och naturligtvis Grekland. Men det finns också länder utanför euroområdet - Storbritannien, USA och Island - som har stora skuldproblem. Det finns länder inom euroområdet som inte har skuldproblem. Finland är det mest närliggande exemplet, men det gäller även Tyskland, Nederländerna och Österrike. Problemet handlar alltså inte om länder med eller utan euron utan om länder med eller utan skuld, och skulden beror på en vårdslös inhemsk ekonomisk politik.
Det för mig över till några av motionärerna som är emot detta förslag. Den som är satt i skuld är inte fri, sade Göran Persson med en närmast biblisk formulering. I Bibeln talar man mycket om synd och skuld, och synd och skuld hänger ihop.
Men Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill här bryta detta samband mellan synd och skuld som är bibliskt per årgång, så gammalt. Man ska kunna vara satt i skuld och vara fri och få låna utan villkor, och låntagande länder ska kunna synda.
Detta reser en hel del intressanta filosofiska spörsmål om synd och skuld, som jag dock inte ska ta upp alltför mycket här, men naturligtvis också om lättsinne, ansvarslöshet och historielöshet.
Om man tänker sig att man skulle låna ut utan villkor, blir den praktiska konsekvensen att det inte kommer att finnas några som lånar ut. Det finns inga långivare. Då skulle länder stå utan lånemöjligheter. Då blir konsekvensen att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet tycker att det är okej. Jag tillåter mig dock att tvivla på att det är bra eller önskvärt med ett sådant minskat handlingsutrymme för ett land.
Jacob Johnson sade att han ville att de åtgärder som man beslutar om ska vara beslutade i demokratiska val. Han invände mot
hur
dessa åtgärder vidtas. Jacob Johnson sade: I demokratiska val ska folket ta ställning.
Men förlåt, det är precis det som man har gjort i Grekland. Där hade man ett val. Man fick den majoritet som nu styr. Men på Jacob Johnson låter det som att det var något felaktigt. Men tvärtom är kriterierna för dessa åtgärder där helt uppfyllda. Samma sak gäller Spanien. Där valde man en majoritetsregering som nu driver denna politik.
Man kan också fråga sig: Om man inte skulle låna, är det bra eller dåligt för vanligt folk i Grekland eller i Spanien? Jag kan inte förstå annat än att situationen skulle bli ännu sämre. Den sociala hänsynen, de fackliga rättigheterna och jämställdheten, som Jacob Johnson talar om, skulle få mer stryk om dessa länder inte fick möjlighet att låna.
Sedan är det naturligtvis så att man kan avstå från dessa villkor på ett mycket enkelt sätt, nämligen genom att aldrig ta upp lån och att aldrig söka lån.
Vi kan jämföra Lettland och Litauen, som har berörts här tidigare. Lettland fick dessa villkor för att få sitt lån. IMF mildrade villkoren ur social synpunkt. Litauen däremot valde, efter att ha konfronterat herrarna och damerna från IMF, att inte ta något lån från IMF utan sköta detta själva. De ville inte ha dessa villkor. Båda länderna har rett upp sin situation med olika metoder. Men vill man inte ha utländska villkor, eller villkor från långivare i största allmänhet, har man valfrihet och tar inte upp lånen.
Fru talman! Avslutningsvis tycker jag att den linje som Sverige bör föra är den som tidigare har framförts från Moderaterna och Miljöpartiet, nämligen att vår uppgift i denna situation, om andra länder - folkvalda demokratier - begär stöd och solidaritet, naturligtvis är att ställa upp efter måttet av vår förmåga.
Det finns naturligtvis också ett försäkringsargument i detta sammanhang, nämligen att vi för tid och evighet inte kommer att vara säkra på att inte behöva låna och få hjälp. Det är min och majoritetens hållning. Nu har ett antal länder råkat in i problem. Det är i första hand europeiska länder. IMF är ett ombud, EU-kommissionen är ett ombud och ECB är ett ombud som ställer olika typer av villkor. Vi kan inte sitta här hemma och överpröva de överenskommelser som har träffats och den politik som har förts i dessa länder med demokratiskt valda regeringar med majoritet i sina parlament, utan vi stöder dessa länder i deras ansträngningar att återgå till en normal ekonomisk situation. Ett inslag i detta är att saga ja till detta IMF-lån.