Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i finansutskottets betänkande och avslag på motionerna.
IMF har ju en relativt lång historia; den går tillbaka till 1948. Alla vet vad som hände efter andra världskriget. Man behövde en samverkan mellan länder för att hjälpa varandra. Som jag förstår det tog IMF fart i samband med flygbron till Berlin i början av 50-talet.
Det finns de som under många år har haft kritiska synpunkter på IMF för att man inte har haft någon insyn i de avtal som har skrivits, som till exempel i slutet av 90-talet när man skrev avtal med Argentina och Brasilien. Visserligen löste sig frågorna bra och det gick bra för länderna, men insynen var inte total.
Jag var själv med i finansutskottet under finanskrisen 2008-2009 när vi tog beslut om 6 miljarder till Island och 6 miljarder till Lettland. Island utnyttjade de 6 miljarderna. Vi har nu sett att Island är ett av de länder som har klarat sig bäst ur krisen. Lettland utnyttjade inte ens sina 6 miljarder utan klarade sig ur krisen ändå. Det kan ha historiska skäl. Man var van att leva under något snålare förhållanden.
Under årens lopp har avtalen blivit betydligt öppnare och insynen har blivit betydligt bättre. Det problem som fanns tidigare finns inte kvar. Under tiden har man ständigt tittat över organisationsformen. Sverige har som medlemsland en bra insyn med den representant vi har i styrelsen som representerar vår del av Europa, de baltiska länderna och några länder till.
I de handlingar som vi har fått ut om finansutskottets förslag är det fascinerande att läsa vilka länder som har tillkommit och satsat pengar i den här verksamheten. Det är Saudiarabien, Mexiko, Polen, Turkiet, Luxemburg, Sydafrika, Colombia, Filippinerna, Malaysia, Nya Zeeland och Cypern. Många av dem är väldigt nya länder, men de har sin ekonomi i balans, och de har skött sin ekonomi på ett bättre sätt än några av länderna i södra Europa.
För någon vecka sedan diskuterade vi en annan typ av IMF-lån. Då hade Sverigedemokraterna synpunkten att det ställdes för höga krav när det gäller att låna ut pengar till länder. Nu har man en annan infallsvinkel, nämligen att man inte har kontroll på vilken risk det är och att det är ett hot för skattebetalarna. Om man inte litar på Riksbanken, vem ska man då lita på? Det måste ju vara den klokaste källan vi har i de här frågorna. De skulle aldrig ta fram ett sådant här förslag om det inte var väl underbyggt.
Vänsterpartiet anser att man ställer upp för tuffa villkor för de länder som ska få tillgång till pengarna. Jag tycker att bilden är ganska tydlig dagligen i våra nyhetsrapporter att det är viktigt att man ställer höga krav.