Herr talman! Det finns många metoder. Jag står dock fast vid att man ska försöka vara så tydlig som möjligt med vad olika delar ska råda över. Låt politiken hantera så mycket som möjligt i dessa olika delar.
Nu försöker Riksbanken ha en balans när det gäller bolånen. Det handlar om en balansgång hur man ska hantera detta. Signalen till politiken är också tydlig: Försök syna de här problemen och lösa dem!
Helheten blir lite märklig när man ser på vad Ulla Andersson säger. Å ena sidan ska vi ha ett sysselsättningsmål för Riksbanken. Med andra ord skulle man då enligt teorierna sänka räntan ännu mer eller kanske nolla den för att öka trycket. Å andra sidan har Ulla Andersson en finanspolitik där man ska höja skatterna så mycket att man saboterar den inhemska konsumtionen. Nu i dagarna får vi klara besked om att det är hushållens konsumtion som drar upp bnp-tillväxten i vårt land.
Vänsterpartiets resonemang i de här sammanhangen blir lite märkligt. Man tar ifrån hushållen deras möjlighet att pusha på konsumtionen i vårt land. Man för över sysselsättningsmålet till Riksbanken. Då blir min fråga direkt: Hur ska Riksbanken klara av detta om ni i andra ändan samtidigt saboterar förutsättningarna för dem?