Herr talman! Penningpolitiken har stor betydelse för svensk ekonomi. Det ser vi inte minst när Riksbanken ändrar sin ränta eller kommer med andra beslut. Människor följer beslutet intensivt, och många journalister och andra är verkligt intresserade och engagerade. Det beror självklart på att dessa beslut har stor effekt på det individuella planet, när det gäller räntenivåerna på det egna bostadslånet, liksom på samhället och samhällsutvecklingen av ekonomin.
Vi tycker att det är bekymmersamt att Riksbanken i sina beslut hittills, under ganska lång tid, inte varit i närheten av det inflationsmål som man satt upp och som nu är på 2 procent. Vi delar bedömningen att det sannolikt leder till att många fler människor än vad som hade varit fallet med lägre ränta är i arbetslöshet och att en lägre räntenivå skulle kunna vara stimulerande för ekonomin och därmed minska arbetslösheten.
Det är dock bara ena halvan av frågan. Vi måste också se till de skäl som Riksbanken anför till att man inte sänker räntenivåerna utan bibehåller en ganska hög nivå och därmed inte når de inflationsmål man satt upp. Det är uppenbart att det funnits olika sätt att se på penningpolitiken och de penningpolitiska verktyg som Riksbanken förfogar över, framför allt räntan. Den strid, om vi ska kalla det för strid, eller den oenighet som rått i Riksbanken har för många varit spännande att följa. Den har ibland fått tendensen av ett sportreferat där olika sidor ställts mot varandra och kallats för hökar och duvor och andra tillmälen.
Jag vill i likhet med Ardalan Shekarabi varna för att man med ett sådant synsätt på Riksbankens interna motsättningar flyttar fokus till fel ställe i samhällsdebatten. Med de mest optimistiska bedömningarna av vad en sänkt räntenivå skulle innebära i form av ökade arbetstillfällen kommer man kanske upp i ett antal tiotusen arbetstillfällen. Samtidigt är arbetslösheten i Sverige en bra bit över 400 000 personer. Att då lägga för mycket fokus på Riksbankens interna diskussioner och deras olika bedömningar tycker jag leder samhällsdebatten åt fel håll. Vi borde i stället fokusera mycket mer på de verktyg som vi i riksdagen förfogar över för att få människor i arbete.
Jag hoppas att vi kan föra en mer intensiv och mer rättvisande debatt under den kommande valkampanjen för att visa var de viktiga besluten ska fattas. Jag ser med oro på att man försöker flytta över sådana beslut på Riksbanken som i stället borde fattas av riksdagen. De verktyg som Riksbanken förfogar över är inte lämpliga för att möta stora och viktiga samhällsutmaningar, till exempel arbetslösheten.
En av de viktigaste anledningarna som majoriteten i Riksbanken anfört till att hålla en högre räntenivå än vad som annars hade varit lämpligt har varit hushållens stora skuldsättning. Här delar vi Riksbankens bedömning att den är ett stort problem som vi måste fokusera på. I dag ligger hushållens skuldsättning på en bit över 170 procent av de disponibla inkomsterna, vilket i jämförelse med nästan alla andra länder är en mycket hög nivå. Vi har sett många exempel både i Sverige under tidigare faser i vår ekonomiska utveckling och i andra länder runt om i vår omvärld hur hög skuldsättning lett till problem med banksfären, med finanssystemet, och därefter till problem med statens ekonomi, vilket skapat enorma svårigheter. Exempel på det är Irland och Spanien. Med tanke på dessa varnande exempel måste vi ta problemet på allvar. Vi kan inte blunda och hoppas att problemet med hushållens höga skuldsättning ska försvinna av sig självt.
Majoriteten i riksdag och regering är inte beredd att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att börja minska hushållens skuldsättning utan har i stället skyfflat över den frågan till Riksbanken. Det har skapat den stora interna debatten i Riksbankens direktion. Riksbankschefen Stefan Ingves har varit mycket tydlig i sin kritik, tydligare än riksbankschefer brukar vara, av att regeringen inte använder finanspolitiken för att minska skuldsättningen i samhället. Han har tydligt sagt att man skulle behöva använda andra verktyg för att minska den höga skuldsättningen. Men som den ansvarsfulla person han är har han känt sig tvingad att använda de redskap som han förfogar över för att inte ytterligare späda på en negativ utveckling.
Det är alltså ett problem som i allra högsta grad beror på regeringen. Det är regeringen som inte kommit med de nödvändiga åtgärderna. Det gör att Riksbanken hamnar i en svår situation. Detta leder i slutändan till att vi i Sverige har en högre arbetslöshet än vi skulle behöva ha.
I dagarna har EU-kommissionen återigen riktat kritik mot den svenska regeringen för att den inte gör tillräckligt för att minska hushållens skuldsättning. Det är tydligt att det är ett misslyckande för regeringen, som inte klarat av sin uppgift. Ett av skälen till det är att bostadsmarknaden inte fungerar i Sverige. Vi har en enorm bostadsbrist i framför allt storstadsområdena, dit många människor flyttar. Här måste det till nya verktyg för att komma åt problemet. Dessutom behöver vi hitta lösningar på hur vi kan minska den befintliga skuldsättningen.
Från Miljöpartiet har vi föreslagit att vi ska föra samtal över blockgränserna och försöka hitta gemensamma lösningar på utmaningarna och på så sätt skapa trygghet och lugn på marknaden. Därmed låter vi Riksbanken jobba med det som de ska jobba med, det vill säga inte med att motverka skuldsättningen, vilket de i dag ägnar sig åt. Jag hoppas att det med tiden kommer att finnas intresse från majoriteten att medverka till sådana samtal och försöka hitta gemensamma lösningar över blockgränserna. Det tror jag att svenska ekonomer och det svenska ekonomiska systemet förväntar sig av oss som ansvariga politiker.
Därmed, herr talman, vill jag yrka bifall till finansutskottets förslag i betänkandet.