Fru talman! Jag vill börja med att yrka avslag på de motioner som behandlas i betänkande LU6,
Fastighetsrättsliga frågor
.
Jag vill börja med att säga något om motionerna kring jordabalkens felregler.
I ett par motioner begärs ett tillkännagivande av en översyn av jordabalkens felregler, och det sägs i motionerna att gällande rätt ålägger köparen en omfattande undersökningsplikt samtidigt som säljaren inte har en motsvarande upplysningsplikt.
En fastighet säljs i befintligt skick. Det innebär att köparen måste undersöka fastigheten. Fel som köparen har upptäckt eller borde ha märkt vid undersökningen kan inte åberopas. Det framgår av 4 kap. 19 § jordabalken. Paragrafen ger också köparen rätt att göra prisavdrag eller häva köpet om fastigheten inte stämmer överens med vad som följer av avtalet eller om den annars avviker från vad köparen hade kunnat förutsätta vid köpet.
Detta innebär förstås inte att säljaren inte skulle behöva ge några upplysningar som är av betydelse för köparen. Tvärtom gäller ju att säljaren ansvarar för vad han uttryckligen har lovat, både muntligen och skriftligen. Säljaren ansvarar också för att fastigheten är sådan som köparen har rätt att räkna med på grund av vad som har hänt under köpeförhandlingarna. Slutligen ansvarar säljaren också för brister som gäller så kallade dolda fel, det vill säga brister som köparen inte upptäckt - och inte heller borde ha upptäckt - vid undersökningen. Säljaren kan inte heller svära sig fri från sitt ansvar med en allmänt hållen friskrivning i köpekontraktet.
Utskottets majoritet har gjort bedömningen att nuvarande lagstiftning utgör en rimlig avvägning mellan säljarens och köparens villkor. Problemen som finns är heller inte av den omfattningen att det i dag skulle vara aktuellt med översyn av jordabalkens felregler. Jag instämmer i denna uppfattning.
Fru talman! När det gäller Marie Wahlgrens motion om att förlänga byggarens ansvar från två till tio år så gäller redan i dag att näringsidkares felansvar består i tio år, varför önskemålen i motionen redan genom dagens lagstiftning är tillgodosedda. Utgångspunkten är att näringsidkaren har ett omedelbart ansvar för fel som visar sig de första två åren utan att beställaren behöver bevisa att felen förelegat vid den tidpunkt då arbetena avslutades. Det är en mycket förmånlig regel för konsumenten, eftersom det kan vara så att konsumenten själv har orsakat felet.
Men byggarens ansvar finns även efter tvåårsgränsen. Det enda som skiljer är att konsumenten då har bevisbördan för att felet förelegat redan vid slutbesiktningen eller då arbetena avslutades. Men av § 61 i konsumenttjänstlagen framgår att näringsidkarens felansvar sträcker sig upp till tio år.
Fru talman! Jag vill också säga något om historiska arrenden. Med historiska arrenden avses mark som arrenderats av samma släkt i flera generationer. Både Christer Adelsbo, socialdemokrat, och Tasso Stafilidis, Vänsterpartiet, har motionerat i ärendet, och jag förstår deras utgångspunkt. Motionsyrkanden med liknande inriktning har behandlats av utskottet vid tidigare tillfällen. Sedan det i utredningen
Historiska arrenden
föreslagits ett friköp av historiska arrenden har egendomsrättigheterna i grundlagen förstärkts. Frågan är dock fortfarande under beredning i Regeringskansliet, och det finns ingen anledning att föregripa denna beredning här i kammaren.
Avslutningsvis vill jag också ta upp frågan om kreditsäkerhet i byggnader på annans mark. Innehavare av byggnader på ofri grund har i dag sämre möjligheter än vanliga fastighetsägare att utnyttja sin egendom som säkerhet vid lån.
Frågan har utretts av Byggnadspantsutredningen. Den socialdemokratiska regeringen har vägt fördelarna mot nackdelarna och funnit att riskerna överväger. Förslaget skulle kunna innebära en risk för en ökad privat jorddelning, vilket på sikt kan leda till markpolitiska problem, och en panträtt i registrerad nyttjanderätt skulle under alla förhållanden inte få samma säkerhetsmässiga valör som panträtt i fast egendom eller tomträtt. Det finns därför knappast anledning att anta att byggnadernas ägare normalt skulle kunna minska sina lånekostnader i någon mera betydande mån genom att upplåta panträtt i registrerad nyttjanderätt. Regeringen skriver också att det inte går att vara säker på att statens initialkostnader för ett nytt system över huvud taget kommer att kunna finansieras.