Fru talman! Ja, nu står jag här i talarstolen igen för att tala om vikten av att vi äntligen ska ha modet att fullfölja det beslut som Sveriges riksdag tog den 30 november 1989. Jag pratar om friköp av historiska arrenden.
Sverige är i dag ett av världens mest utvecklade länder när det gäller demokrati, jämställdhet, offentlig insyn och andra saker som vi förknippar med ett modernt samhälle. Jag tycker därför att det är lika häpnadsväckande som oförståeligt att vi fortfarande har kvar rester av det gamla feodalsamhället - rester som är direkt odemokratiska.
Det handlar om rätten, eller snarare avsaknaden av rätten, för jordbruksarrendatorer att friköpa de gårdar som man i genrationer har bebyggt, bebott och brukat under adligt förmyndarskap.
Det kan inte vara rätt att generationer brukare av självständiga gårdar som en gång i tiden hamnat under fideikommiss med flera historiskt betingade ägarkategorier för all framtid ska vara fråntagna rätten att på fri grund kunna utveckla sina jordbruk.
Arrendatorerna har själva fått svara för samtliga investeringar. De har fått svara för hela riskkapitalet och därmed bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling och djurhållning. Det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna har ju skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt har utfört och genom de ekonomiska uppoffringar som de gjort.
Inget annat land i Europa har sedan demokratin infördes tillåtit en fortsatt osjälvständighet för en jordbruksbefolkning under ett feodalt grundat ägarsystem.
I Danmark och andra nordiska länder har man gjort något åt detta och infört en laglig rätt till friköp av historiska arrenden. I Danmark gjorde man detta redan 1919.
Detta är något som vi inte kan vara stolta över, men det är inte för sent att göra något åt det.
Fru talman! Det har gjorts vissa frivilliga överenskommelser där arrendatorer av stat och kyrka har getts rätten att köpa loss det land som man har brukat i århundraden. Men kartläggningar visar att förhållandet är tvärtom för adel och storgods. De medger i princip inga friköp i dag.
Däremot har jordägare på flera håll chockhöjt arrendeavgifter. Krav på både 50- och 100-procentiga höjningar av avgifterna har förekommit. Under senare år har det också förekommit rena indragningar av åkermark till storgods från arrendeställen, även med välrustade ekonomibyggnader, i det uppenbara syftet att komma i åtnjutande av EU-bidrag.
Denna fråga har stötts och blötts här i riksdagen, men vi har tyvärr inte lyckats komma till skott, trots att det redan 1989 med stor majoritet togs ett beslut om att avskaffa denna kvarleva. Det var ett beslut som väckte förhoppning, inte minst hos den yngre generationen arrendatorer. Många unga vägrar att ta över jord för att stå under adligt förmyndarskap så som deras föräldrar har gjort. De känner olust att gå in i ett system som de anser hör det förgångna till.
1990 års arrendekommitté följde upp 1989 års beslut genom att enhälligt förorda en friköpslag som skulle omfatta bönder under adeln, Kyrkan, Domänverket och universiteten.
Det känns både tungt och trist att konstatera att vi nu 16 år senare fortfarande inte har infört friköp av historiska arrenden.
Det senaste som har hänt i frågan är att Regeringskansliet våren 2000 gav i uppdrag att frågan om historiska arrenden skulle utredas på nytt. Det är en utredning som nu har varit föremål för beredning i Regeringskansliet i över två år.
Det som är oroväckande är om man väljer att lägga locket på i detta ärende och om man i så fall bygger sitt ställningstagande på slutsatsen i den här utredningen.
Utredningen slog fast att det inte fanns tillräcklig anledning till att lagstiftningsfrågan ska utredas på nytt. Och det är ingen tvekan om att vi alla kan instämma i detta. Frågan har faktiskt genom åren blivit ordentligt utredd, och den har som sagt var redan stötts och blötts här i riksdagen under en alldeles för lång tid.
Däremot kan jag inte instämma i utredningens slutsats när man hänvisar till att de som drabbas är så få att man inte behöver göra någonting. Det är oerhört tveksamt att resonera på det sättet. Och jag undrar vad vi skulle få för samhälle om vi skulle föra samma resonemang så fort det handlar om minoritetsgrupper.
Det har också förekommit nya alarmerande saker efter det att den här utredningen kom. Något som bekymrar arrendatorerna är en häpnadsväckande dom mot dem. Det var några arrendatorer som hade haft sin gård i fyra generationer, och den femte generationen var beredd att ta över. Sonen i familjen hade hela livet varit inställd på just detta. Av någon anledning motsatte sig greven detta. Och trots att verksamheten bedrivs på nästan 70 hektar och att man hade börjat ta flera nya grepp kom man fram till att verksamheten inte var utvecklingsbar. Om inte närmare 70 hektar räknas som utvecklingsbart faller närmare 85 % av alla arrendatorerna på detta. Detta är en otroligt allvarlig dom för i princip de flesta arrendatorer.
Ett annat problem som har dykt upp på senare tid och som också är alarmerande är att jordägare försöker komma åt kontrollen av de stödrätter som tillhör brukarna. Det är för brukarna och absolut inte för jordägarna. Men här har det också dykt upp ett problem.
En tredje sak som man också har börjat märka av är att banker har börjat kräva större säkerhet för kredit. Det är något som också har drabbat flera arrendatorer som inte äger sin egen fastighet.
Denna aggressiva attityd som man har börjat märka hos adeln och storgodsägarna gör mig och inte minst arrendatorerna djupt oroade. Detta gör inte att de blir mer benägna att självmant bevilja friköp, utan det ger snarare signalen att de inte ens godkänner att släktingar tar över.
Fru talman! Jag tycker att det är dags att vi vaknar och börjar reagera och faktiskt tar till oss vad som håller på att ske eftersom tiden definitivt håller på att rinna ifrån oss. Ska det finnas några kvar att rädda över huvud taget när det gäller enskilt ägande är det hög tid att riksdagen slutligen beslutar om friköp av historiska arrenden.
Denna fråga kan tyckas liten, och vi har, som sagt, tidigare hört att detta inte berör så många. Men för dem som det berör har det en enorm betydelse.
Avslutningsvis skulle jag vilja vädja till lagutskottets ledamöter: Låt inte denna fråga sopas under mattan och framför allt inte med motiveringen att detta berör bara ett fåtal eller att ägarrätten skulle vara ett jätteproblem. Här är man nämligen inte överens inom juridiken. Det får vi inte glömma.
Jag tycker att det är dags att vi i Sverige faktiskt inför något som man i Danmark gjorde redan 1919, det vill säga en laglig rätt till friköp av historiska arrenden.
I detta anförande instämde Tasso Stafilidis (v).