Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Den svenska modellen att arbetsmarknadens parter gör upp om villkor på arbetsmarknaden är en väldigt bra modell. Det är också positivt att det har funnits en så bred uppslutning kring detta.
Sverige sticker på många sätt ut internationellt. Vi har få strejkdagar, och historiskt har vi klarat oss väldigt bra när det gäller paradigmskiften och omstruktureringar. Politiken går in emellanåt och spelar en aktiv roll, men ansvaret för lönebildningen och andra villkor ligger i stor utsträckning på parterna. Det är väldigt bra.
Den här modellen förutsätter också att parterna är starka, att de representerar dem som jobbar och dem som anställer. En hög anslutningsgrad är långsiktigt en förutsättning för att det ska finnas legitimitet för modellen.
Fackförbunden i Sverige har i dag omkring 3 miljoner medlemmar. De kan nu se fram emot att få en skattereduktion på avgiften, olika mycket beroende på hur stor avgiften är. I och med att anslutningsgraden är så pass hög i Sverige är det inte långt ifrån att kalla detta för en allmän skattesänkning, även om det inte är samma sak. Frågan är om vi hade haft en ännu större samsyn om det hade funnits ett annat namn i betänkandet och kallats för något mer snarlikt jobbskatteavdraget.
Moderaterna anför att det vore bättre med en allmän skattereduktion och hänvisar till det särskilda yttrande som man har tillsammans med de andra allianspartierna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återinförande av skattereduktion för fackföreningsavgift
När man läser de olika budgetarna skiljer det ganska mycket mellan hur de olika allianspartierna prioriterar de skattesänkningar som föreslås. Det är helt rätt att Moderaterna prioriterar fler jobbskatteavdrag. Liberalerna har en helt annan prioritering. Man satsar 23 miljarder - det motsvarar nästan hela Polismyndighetens organisation - på skattesänkningar för höginkomsttagare. Det är väldigt olika profil mellan de olika allianspartierna.
Fru talman! Det var länge sedan som vi hade en mer principiell diskussion om fackligt anslutna i Sverige. Det är nu 100 år sedan som demokratins genombrott kom i Sverige. Det var naturligtvis en process som inte var självklar från dag ett, utan demokratin blev successivt starkare.
Fackföreningsrörelsens roll var inte heller självklar. På andra håll i Europa var den rent av hotad, men som en aktör kunde den bidra till att demokratin blev stark.
Att det har funnits en samsyn kring den svenska modellen - Saltsjöbadsavtalet 1938 - bidrog naturligtvis också till att vi fick en stabilitet i landet. Socialdemokraterna, inte minst, kunde hålla ytterkantsvänstern, som på 1910- och 1920-talet kunde vara ett hot, borta. Sedan höll Högerpartiet, som sedan blev Moderaterna, högerextremismen borta. Det gjorde att vi fick en robust demokrati i vårt land, vilket vi nog alla är väldigt glada över.
Även om vi kan vara oense och ha olika uppfattningar om skattereduktioner och nivåer är det ändå en milsvid skillnad jämfört med hur det kunde ha sett ut när man diskuterade huruvida man fritt skulle kunna ansluta sig till medlemsorganisationer. Det känns väldigt bra att vi har kommit dithän.
Alla vi demokrater har också framöver ansvar för att den utvecklingen inte är självklar, utan det är något som vi hela tiden måste fortsätta att jobba för.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)