Fru talman! I går stod vi här i kammaren och diskuterade förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringar. I dag ska vi debattera skattereduktion för fackföreningsavgiften. Det är ett förslag som vi i Kristdemokraterna är emot. När jag satt och funderade på hur vi hamnade i att debattera just dessa frågor fick jag en bild i huvudet. Jag tänkte delge er den.
Dagen är den 24 augusti 2017, och regeringen samlas på Harpsund för att staka ut framtidens budget för Sverige. Alla ministrar och en hel del tjänstemän är samlade för att starta det viktiga arbetet med budgeten för 2018 och framåt.
Man arbetar sig metodiskt igenom situationen i Sverige och försöker göra avvägningar för var Sverige behöver göra insatser. Man avväger var Sveriges regering behöver göra riktiga reformer för att få landet på rätt köl igen i de delar som regeringen ser har gått åt fel håll. Man har all upptänklig statistik att tillgå. Man har all tid i världen att diskutera detta. Man kan argumentera med varandra och göra en prioriteringslista för de viktigaste reformerna för Sverige i framtiden.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återinförande av skattereduktion för fackföreningsavgift
Vilka åtgärder är det som den svenska regeringen kommer fram till är viktigast i den sista budget man kan lägga fram under den här mandatperioden? Jo, det är
förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringar
skattereduktion av fackföreningsavgifter
satsning på elmotorer till båtar
satsning på elcyklar
billigare med naturguider
sommarbusskort till gymnasieelever.
Vilka reformer valde man då att inte prioritera? Man måste ju välja bort någonting.
Man valde att inte ta med en avskaffning av pensionärsskatten.
Man valde att inte ta med reformer för att minska sjukvårdsköerna.
Man valde att inte ta med reformer för att tillgängligheten inom sjukvården ska öka.
Jag hävdar att politik är att prioritera. Vi kristdemokrater hade gjort en annan prioritering.
Vi hade prioriterat riktiga reformer för att motverka vårdköerna, som har fördubblats under den mandatperiod som den här regeringen har suttit vid makten. Vi hade prioriterat att öka tillgängligheten inom vården, som drastiskt har försämrats under den mandatperiod som den här regeringen har suttit vid makten. Vi hade stärkt tryggheten genom fler poliser och starkare gränskontroller. Löftet till cancerpatienterna hade infriats. Och vi hade avskaffat pensionärsskatten, som regeringen så ivrigt vill ha kvar.
I dag debatterar vi ännu en del som var med i budgeten, men som regeringen inte lyckades leverera inom rimlig tid. Det är ännu ett förslag som vi i Kristdemokraterna anser vara fel väg att gå. Att gynna en medlemsförening genom skattereduktion strider mot likabehandlingsprincipen mot andra föreningar. Det är obegripligt för mig att staten väljer att göra denna satsning i stället för att infria löftet om att ta bort pensionärsskatten. Man hade också kunnat göra reella reformer för att komma till rätta med de vårdköer som blir allt längre eller göra något åt tillgängligheten till vården som blir allt sämre.
Skattereduktion för fackföreningsavgifter avskaffades den 1 januari 2007. I stället sänktes skatten generellt för alla som arbetar, proportionellt mest för dem med lägst inkomster. Men regeringens förslag är ingen återställare, utan en skatteminskning för dem som väljer medlemskap i en viss förening. Under mandatperioden har man höjt skatterna med 60 miljarder. Den sänkning man orkade med var denna.
Kristdemokraterna säger nej till förslaget. Det är en satsning som inte löser något av de problem som Sverige står inför, trots att regeringen hade flera dagar på Harpsund då man kunde ha funderat på och tänkt igenom detta.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återinförande av skattereduktion för fackföreningsavgift
Dessutom är det beslut vi fattar i dag en förlorad del för arbetarna. Man får betala en högre avgift för sjukvårdskostnaden och en lägre kostnad för fackföreningsavgifterna. Summa summarum förlorar den svenska arbetaren i dag.
Förslaget om skattereduktion för fackföreningsavgiften innebär minskade skatteintäkter på 1,34 miljarder 2018 och 2,67 miljarder 2019. Det är pengar som skulle ha kunnat användas för att stärka välfärden i stället för att utgöra symbolpolitik.
(Applåder)