Fru talman! I dag debatterar vi alltså polisfrågorna. När jag kom in i riksdagen 2010 och började jobba med polisfrågorna i justitieutskottet var frågan inte alls lika het som den är i dag. Det är en väldigt stor skillnad.
I dag är ju de viktiga frågorna om kriminalitet och polisen några av de mest omdebatterade politiskt. Sverige ska förstås ha ett rättsväsen som fungerar på ett bra sätt. I dag pratar vi om polisen, men vi ska komma ihåg att de förstärkningar som vi behöver göra gäller rättskedjans alla delar.
I går kom SOM-institutets rapport som visade att utvecklingen vad gäller förtroendet för polisen nu har vänt efter två år med sjunkande siffror. Andelen som nu känner ett stort förtroende för polisen är 58 procent, vilket är en ökning med 6 procentenheter. Det känns bra, men vi behöver naturligtvis jobba med polisverksamheten så att ännu fler känner ett stort förtroende. SOM-institutet är, om någon funderar på det, en oberoende opinions- och undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet som bland annat mäter svenskarnas attityder.
När jag lyssnar på den här och många andra debatter är det lätt att konstatera att det fungerar så i politiken att några partier sitter vid regeringsmakten, och de kan som bekant växla. Då gör man vissa saker. Andra är i opposition och ifrågasätter eller bjuder över, precis som det ska vara. Särskilt klösigt blir det väl förstås ett valår.
Jag kan konstatera, precis som moderaten förutsåg tidigare i debatten, att den nuvarande regeringen ihop med Vänsterpartiet nu använder sin regeringsmakt för att göra den största satsningen på polisen som vi har sett i modern tid. Det såg vi inte med alliansregeringen. Trots det raljerade Krister Hammarbergh om detta tidigare, och det finns väl ingen anledning att gräva särskilt djupt i det. Man gör de prioriteringar man gör, och det har många anledningar.
Vi får också komma ihåg att Alliansens budgetar styrde en bra bit in på den här mandatperioden, och då kunde vi inte se denna satsning på polisen. Hade vi upprätthållit den tidigare höga utbildningstakten när det gäller nya poliser hade vi kanske inte varit i det läge som vi är i just nu. Under alliansregeringen gjordes det en stor och viktig utbildningssatsning för att nå upp till 20 000 poliser. Sedan hände något, och långt färre poliser utbildades. Varför slog man av på utbildningstakten?
Det tar ett gäng år att utbilda nya poliser, och därför har vi nu en eftersläpning. Att vi har ökat takten betyder dessvärre inte att vi är klara med det här i morgon, men om man krasst tittar på matematiken ser det nu ut så att vi sedan 2010 och fram till nu har legat på ungefär samma nivå när det gäller antalet poliser. Det kommer att vara något lite högre när den här mandatperioden är slut än vad det var när den började.
Befolkningen växer, och då blir det färre poliser per invånare. Det är förstås enkel matematik, och det gör vi någonting åt nu. Vi är överens om att göra det, och det tycker jag är en enorm styrka. Regeringen aviserar också att den noggrant ska följa utvecklingen för att polisen, liksom övriga rättsväsendet, ska få de bästa förutsättningarna framöver.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Polisfrågor
Att människor ska vilja jobba inom Polismyndigheten som poliser eller som civilanställda är förstås avgörande för hur bra tryck vi kan få i verksamheten. För att hålla i det här framöver behöver vi veta att det finns ett strukturerat arbete. Det gör det, och det kräver en hel del av polisen.
Det har gått en tid sedan omorganisationen som vi gjorde trädde i kraft den 1 januari 2015. Det var den största omorganisationen i en statlig myndighet på väldigt länge. Målet var att få en tydligare styrning, bättre förutsättningar, högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet och naturligtvis förbättrade resultat. Vi är alltså på gång.
I går hade vi nationellt insynsråd med polisen, och då konstaterade den nye rikspolischefen Anders Thornberg att organisationen nästan är satt - vissa diffar finns fortfarande - och att han inte har för avsikt att ändra några större saker i den om det inte dyker upp något som faktiskt måste ändras. Om han ser de behoven har han i så fall möjlighet att göra detta.
Det vi behöver göra är helt enkelt att bemanna organisationen så att vi får fler poliser som fyller ut kostymen. Regeringens mål är att Polismyndigheten ska ha 10 000 fler anställda 2024. Med lite plus och minus uppfattar jag att det är ungefär samma mål som vi har rakt över politiken. Det betyder att det ska vara 6 000 fler poliser än vad det är i dag.
På totalen vad gäller både poliser och civilanställda betyder det att Polismyndigheten fram till 2024 kommer att behöva rekrytera 22 000 nya anställda. Om vi har en sådan tur att det sitter människor hemma, kanske unga på väg ut på arbetsmarknaden, och tittar på debatten och funderar på vad de ska ägna sin tid åt i framtiden, om de vill vara säkra på att få ett bra jobb, skulle jag verkligen vilja göra reklam för att man söker sig till polisen.
Jag uppfattar att Polismyndigheten själv verkligen har förstått allvaret i hur man måste arbeta med att vara en attraktiv arbetsgivare. Polisen gör, som jag sa tidigare, ett genomgripande arbete med sikte på just 2024. Man säger att det är genomförbart för myndigheten att växa, och det är främst lokalpolisområdena som behöver bemannas. Men vi fick också en hälsning i går på mötet i insynsrådet, nämligen att det är viktigt med politisk enighet och en politisk uthållighet för att arbetet ska fungera framöver. Det är en uppmaning som vi alla får ta till oss.
Polisen gör alltså sin del av arbetet, och regeringen följer upp. Det betyder att regeringen också har möjlighet att korrigera olika saker efter behov.
Jag vill också framföra att polisen inte verkar i ett vakuum. Polisen kan inte vara den myndighet som själv ska lösa uppkomna problem i samhället. Hur väl polisen lyckas, vilka förutsättningar polisen får för att göra det man ska göra är avhängigt av hur andra instanser klarar sina uppgifter.
Klarar skolorna av att ge eleverna en så bra utbildning så att de får godkända betyg? Det bästa brottsförebyggande arbete vi känner till är att elever klarar sin skolgång.
Klarar psykiatrin att ta hand om de människor som är i behov av vård, eller kommer polisen att behöva lägga sin tid på att möta människor som mår dåligt?
Kommer kommunernas socialtjänster att vara tillräckligt bemannade för att ta emot orosanmälningar för unga som behöver stöd? Annars kommer polisen att behöva plocka upp dem.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Polisfrågor
Därför vill jag, avslutningsvis, nämna att förutom den ekonomiska satsning vi gör på polisen lägger regeringen och Vänsterpartiet också mycket pengar till kommuners, landstings och regioners välfärdsarbete - förutom att de verksamheterna också behöver växa helt enkelt för att polisen inte ska stå där ensam och lösa de problem som uppstår när samhället inte fungerar som det ska.
(Applåder)