Fru talman! Det vi debatterar nu är som sagt miljöfrågor och deras viktiga koppling till jord- och skogsbruk. Det är oerhört viktiga frågor som har betydelse för svensk konkurrenskraft, svensk livsmedelsproduktion och bioekonomi. Men dessvärre kan jag konstatera att vi i flera av dessa frågor saknar samsyn i miljö- och jordbruksutskottet.
Vi i oppositionen har som ni kanske hörde i sju frågor enats och lyckats hitta majoriteter emot sittande regering. Det handlar om viktiga frågor som äganderätten, offentliga upphandlingar av livsmedel, proportionalitetsprincipen och synen på jordbruk, frågor som har stor betydelse för lantbrukarnas tro på framtiden.
Detta framgår av den så kallade Lantbrukspanelen, där man återkommande intervjuar ett hundratal lantbrukare beträffande deras syn i olika spörsmål. I november 2020 publicerade man en enkät där lantbrukarna förklarade att de upplevde både glädje och oro med sin verksamhet - glädje på så sätt att de kände att de hade möjlighet att utveckla sin verksamhet, sin mark, sin jord och sin skog, men också oro över inskränkningar i äganderätten. Hela 40 procent av lantbrukarna uppgav att de våndades över detta, trots fina skrivningar i regeringsformen och Europakonventionen. Detta måste vi politiker ta ad notam. Det handlar också om vår möjlighet att ha tillgång till livsmedel.
Vd:n för Landshypotek Bank, som genomför denna enkät, säger att vi politiker inte förstår hur viktig frågan om äganderätten faktiskt är för lantbrukarna. Han poängterar att det för dem handlar om grunden för att kunna driva sitt företag men också deras dagliga verksamhet, arbete och liv. I de lägena blir det förstås ytterst påfrestande om du som lantbrukare lever med en ständig oro för att själva grunden för ditt företagande när som helst kan inskränkas. Självklart måste detta hämma utvecklingen. För vem vågar i de lägena investera i nya miljö- och klimatsmarta lösningar?
Lika illa är det att den som drabbas inte alltid kompenseras i enlighet med den proportionalitetsprincip som finns juridiskt och den rätt till ersättning som ska gälla.
Det som den tidigare talaren glömmer att berätta är att detta också handlar om myndigheternas tolkning och tillämpning av de regler som finns. För den enskilde kan det innebära att man blir tvungen att överklaga och att det då inleds en lång process som kan vara tidsödande men också kosta väldigt mycket pengar, både för samhället och för den enskilde. Samtidigt sprids under den här tiden en känsla av oro över vad myndigheterna egentligen har för avsikter.
Vi moderater tar dessa signaler på allvar. Vi gör det också mot bakgrund av att antalet heltidsjordbrukare fortsätter att minska. I dag finns det drygt 14 000, vilket är en minskning med över 17 procent på tio år. Därför är det viktigt att vi gör vad som står i vår makt för att stoppa denna negativa utveckling och ser till att lantbrukares myndighetskontakter är juridiskt oklanderliga, ger långsiktiga förutsättningar och handläggs skyndsamt.
Fru talman! Då vi moderater pekar på vikten av frågor som stärkt äganderätt, proportionalitetsprincip och handläggningstider anser regeringspartiet att det är onödigt. Vi hörde det tidigare: Det här fungerar bra. Men samtidigt påminns vi återkommande om situationer där myndigheter och ansvariga tolkar reglerna på ett annat sätt än vad vi politiker har haft för avsikt och förväntat oss.
Så sent som för bara några dagar sedan kom ett utslag från mark- och miljödomstolen i Östersund som klargjorde att om en skogsägare vill avverka sin skog är det också vederbörandes skyldighet att efterleva både miljöbalken och artskyddet. Detta är i linje med vad Skogsstyrelsen har tagit upp med oss och anfört här under våren: Så här ser regleringen ut.
När vi hade flera myndigheter på plats i miljö- och jordbruksutskottet framkom det att andra myndigheter tyckte det motsatta, och även att andra partier tyckte det motsatta. Men nu har vi fått det svart på vitt igen: Så här tolkar mark- och miljödomstolen regelverket. Det innebär att den enskilde markägaren alltså måste ha koll på vilka arter som finns i skogen.
Ytterligare en fråga som väcker oro framåt är tolkningen av den så kallade Århuskonventionen. Jag vill här och nu säga att här har det blivit ett missförstånd i medierna. Detta handlar inte om hela frågan om Århuskonventionen utan om Århuskonventionen kopplat till skydds- och licensjakt.
Frågan är vem som egentligen ska ha rätt att yttra sig i de här lägena. Vi menar att Sverige har haft en alldeles för generös hållning som gett allmänheten i stort möjlighet att göra detta. Handlar det om en skyddsjakt är ju tidsramen väldigt kort för att faktiskt kunna få bort problemet som ett rovdjur kan utgöra. Vi vill därför begränsa miljöorganisationers talerätt att överklaga de här besluten.
Fru talman! Jag har redogjort för flera exempel på hur vi moderater anser det rimligt att stötta svensk livsmedelsproduktion och bioekonomi. Till det jag tidigare har sagt kommer förstås det faktum att just den svenska livsmedelsproduktionen är bland de mest klimat- och miljövänliga som finns. Om denna produktion äventyras kommer det att leda till import från andra länder, vilket i sin tur kommer att medföra ökade utsläpp och ökad användning av antibiotika och växtskydd. Det är inte ett hållbart alternativ.
Självklart ska vi i Sverige därför kunna ställa krav på att de livsmedel som inhandlas offentligt i högre utsträckning ska motsvara de svenska djurskydds- och miljökraven. Detta vill vi uppmana regeringen att faktiskt se till.
Som vi hörde föreslås också en uppmaning där vi vill att regeringen ska ändra klassificeringen av svenskt jordbruk. Då handlar det om att vi inte ser detta som en miljöfarlig verksamhet. Det handlar om en verksamhet som förutom att den är livsnödvändig för oss och ger oss hälsosamma och miljövänliga livsmedel också kan producera drivmedel och bidra till de extra effekter vi vill ha med öppna landskap och biologisk mångfald. Det är vad jag kallar bioekonomi.
Ärligt talat, fru talman, kan det inte vara rimligt att såväl ekologisk som konventionell livsmedelsproduktion i Sverige ska klassas som miljöfarlig. Enligt uppgift är vi det enda landet i världen som gör det. Det måste ändras.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till vår reservation 47, som syftar till att stärka tillsynsmyndigheternas arbete för en likvärdig tillsyn i landet och till att de ska kunna upptäcka fler miljöbrott.