Fru talman! Det här är ju ett veritabelt smörgåsbord till betänkande, som det gärna blir i miljö- och jordbruksutskottet, kanske särskilt mot slutet av en mandatperiod. Jag kommer inte att hinna tala om allting, även om jag skulle vilja det. Just därför, fru talman, vill jag inleda med att yrka bifall till vår reservation 38 under punkt 17 innan jag ger mig hän - jag är rädd att jag glömmer bort det annars.
Fru talman! Jag vill börja med att prata om arbetet med grön infrastruktur, kartläggningen av densamma och det ansvar som statliga myndigheter både ålagts och tagit sig. Det här är en fråga som personligen har följt under mandatperioden. Jag ska erkänna att jag har svårt att hålla mig helt objektiv till den, för det här är en fråga som påverkar hur den svenska miljöpolitiken kommer att bedrivas framöver. Detta är också ett tydligt exempel på hur vi ibland går fel. Jag vill ta det utifrån tre perspektiv.
Jag börjar med frågan: Vad i hela friden är grön infrastruktur? Vi har inte en teoretisk grund där vi är överens om vad vi menar när vi säger det här. Är det den fysiska planeringen när det anläggs grodtunnlar eller gröna stråk vid stadsplanering eller när det byggs nya vägar? Jag tror att vi alla kan vara överens om att detta är någonting vi vill se mer av. Det är svårt att säga att detta inte är någonting som är av godo. Sedan är frågan hur mycket vi kan göra, var vi ska göra det och vad det kostar.
Är grön infrastruktur ett verktyg som vi tar med oss i planeringsarbetet? Är det ett verktyg som vi fortsätter att utveckla? Är det ett teoretiskt angreppssätt till stadsplanering och samhällsplanering?
Jag frågar inte utan grund, fru talman, utan jag har hört alla tre synerna här i kammaren och när jag talat med de forskare i Sverige som faktiskt är ganska bra på det här internationellt sett. Vi har en stor kunskap men ingen samsyn kring vad vi menar när vi säger "grön infrastruktur".
Jag har hört alla tre perspektiven komma från Naturvårdsverket. Problemet är att vi säger "grön infrastruktur" utan att vi är överens om vad som menas med det. Vi plockar till och med in det i EU-förhandlingar och tror att det går att översätta till blå infrastruktur, som är något helt annat, vilket vi har haft diskussioner om i den här kammaren tidigare.
Det finns ett problem när vi börjar att använda ett begrepp men inte är överens om vad det betyder.
Vi fortsätter också att lägga in det här begreppet i myndighetsuppdrag, i diverse uppdrag inom myndigheter och mellan myndigheter samt i myndighetssamråd, men vi är fortfarande inte helt säkra på vad som avses. Till slut kommer det till och med uppdrag från regeringen till statliga myndigheter att inte bara kartlägga utan också implementera det här - utan att det först är utrett vad vi talar om.
Nu har jag behandlat de två första perspektiven. Vi är inte överens om vad det här är, och vi är inte överens om vem som ska göra det eller vart det ska leda.
Men, fru talman, jag ser också vad det landar i när länsstyrelsen har fått arbeta med det här utifrån uppdrag från regeringen och med vägledning från Naturvårdsverket. Det landar i handlingsplaner som inte är tydliga med vad som ska hända.
Jag har roat mig med att kolla på de flesta av dessa handlingsplaner, men jag har kollat lite särskilt på Östergötland, där jag själv bor. Där har kartläggningsarbetet - kartmaterialet - kommit ungefär halvvägs, men det täcker redan en absolut majoritet av mitt hemläns landyta. Det finns olika värdetrakter och värdekärnor, och när jag går omkring i det fysiska landskapet ser jag att de inte stämmer överens med verkligheten. Det finns värdetrakter för lövskog där det är barrskog och så vidare. Det finns värdetrakter för gräsmark mitt ute i saltsjön.
Dessutom är det ingen människa som vet vad dessa värdetrakter inbegriper. Jag har roat mig med att fråga kollegor här: Vad är en värdetrakt för höga kärlväxter? Det finns några hundra sådana arter här i världen. I Länsstyrelsen i Östergötlands handlingsplan betyder det vass. Jag kan säga att vass inte är någonting som vi har en ökande brist på. Tvärtom - vi får mer och mer, eftersom det betas mindre.
Detta arbete är ett typiskt exempel på hur det blir när vi tror att miljöarbetet sköts från ett myndighetskontor med en satellitkarta snarare än av dem som sköter det fysiska landskapet. Det är på tiden att någon drar i handbromsen; jag är hemskt glad att riksdagsmajoriteten nu gör det, så att vi tänker över det här innan arbetet bara flyter vidare av sig självt.
Fru talman! Vi får via detta betänkande förhoppningsvis också ett tillkännagivande om att se över talerätten för överklagande av skyddsjakt. Det här är ju oerhört viktigt för att få till en fungerande skyddsjakt och för att vi inte ska ha överklaganden som, även om de aldrig bifalls eller leder till någonting, försenar verkställandet av skyddsjaktsbeslutet och gör att vi inte kan få bort problematiska individer ur rovdjursstammarna. Jag talar, på ren svenska, om vargar som river tamboskap. Det kan inte ha varit meningen att det skulle fungera så att man helt enkelt kan överklaga för att i praktiken förhindra skyddsjakten.
Detta är ingen ny fråga; vi har debatterat den ofta. Kopplingen till Århuskonventionen kommer ju, eftersom vi får höra att detta inte går att komma åt på grund av att vi är bundna av Århuskonventionen. Det här är en tolkning som få andra länder gör, fru talman, och som Sverige inte borde göra.
Det har också hävdats att detta skulle handla om att vi har en riksdagsmajoritet som vill riva upp hela Århuskonventionen och som vill försvåra för miljökämpar i andra länder.
Fru talman! Ingenting kunde vara mindre sant. För Centerpartiets del står vi upp för dem som kämpar för miljö och mänskliga rättigheter och mot miljöförstöring. Vi gör det när den socialdemokratiska regeringen vill dra ned på biståndet till dem som kämpar för det här. Vi gör det oavsett om det är storföretag, kinesisk nykolonialism eller, i värsta fall, människors egna stater som vill förhindra dem från att värna miljön och sina egna livsvillkor.
Vi fortsätter att göra det här. Men vi måste också stå upp för dem som drabbas av rovdjursangrepp. Om någon nu skulle undra kan jag säga det rakt ut. Får vi bukt med problematiken med att talerätten är för bred och hindrar skyddsjaktsbesluten vågar jag slå vad om att riksdagen kommer att anse att man har levererat på tillkännagivandet.
Fru talman! Min talartid börjar att gå ut. Jag skulle vilja uppehålla mig vid de tre kommande tillkännagivandena som är av stor vikt för det svenska lantbruket.
Det första rör klassificeringen av jordbruksföretag. Det är ett tillkännagivande om att inte klassa jordbruksverksamhet som miljöfarlig verksamhet. Det betyder inte att vi inte kommer att miljöpröva det som faktiskt riskerar att skada miljön.
Jag ser framför mig att det som redan i dag är reglerat av särskild lagstiftning, till exempel hur man handlar stora mängder bränslen, tillstånden för att använda betningsmedel och så vidare, kommer att fungera ungefär som det gör i dag.
Men det är en viktig signal att skicka till lantbruket att de som ser sig som förvaltare, eller till och med i några fall planetskötare, också ska ses lite mer som det.
Sedan tror jag inte att någon av oss ska låta lura sig och tro att det löser problemen med konkurrenskraften i jordbruket och dess ekonomiska förutsättningar. Den utmaningen får vi kämpa vidare med i andra sammanhang.
Det är också välkommet med signalen som riksdagen kommer att skicka om att ställa högre djurskydds- och miljökrav vid offentlig upphandling av livsmedel. Har vi folkvalda representanter ställt upp krav får vi också se till att vi ställer lika höga krav på den mat vi handlar in till skola, vård och omsorg. Något annat vore orimligt.
Det är också välkommet att riksdagen betonar vikten av äganderätten i beslut och ställningstaganden. Det gäller också att man ska få en skälig ersättning vid beslut om formellt skydd. Äganderätten är A och O för oss som brukar jorden. Det är inte bara en ekonomisk fråga utan en fråga om hur ett rättfärdigt samhälle behandlar medborgarna och ser på deras rättigheter.
Vi ser hur ägande- och brukanderätten urholkats inte bara genom ren expropriering utan genom inskränkningar i hur man får sköta marken. Den urholkningen behöver vi få hejd på.
Jag tror att Centerpartiets ställning framgår tydligt. Vi vill se ett kraftfullt miljöarbete i Sverige, mer kraftfullt än i dag. Men vi måste också inse att de som brukar marken i nästan alla lägen känner naturen bättre än den som tittar på en satellitkarta på ett kontor på en statlig myndighet. Det behöver också miljöpolitiken utgå ifrån.