Fru talman! Jag konstaterar att Johan Johansson talar om två väldigt olika frågor. Jag ska försöka hinna med båda två.
Den första frågan handlar alltså om hur Sverige ska ta ansvar för den globala råvaruförsörjningen. Jag och Miljöpartiet tror att det enda sättet att ta detta ansvar är att ha en hållbar gruvnäring. Där har vi fortfarande en hel del kvar att göra i Sverige. Bland annat, vilket har debatterats i dag, handlar det om att se till att de lokala samhällena får hjälp med den omställning dagens gruvindustri innebär och att de ska få någon form av lokal återbäring. Jag hade hoppats att vi skulle kunna vara överens om att det inte är några konstigheter.
Johan Johansson säger att de kommuner som i dag hotas av uranbrytning kan använda det kommunala vetot och därmed stoppa frågan. Om vi ser på vad som händer i dag ser vi att det uppenbarligen inte räcker. I princip alla de kommuner som är hotade i dag uttrycker man gång på gång att man inte vill se någon uranbrytning i sina kommuner och att man kommer att använda sitt kommunala veto om det kommer in en ansökan. Ändå ser vi dessa konsekvenser, år ut och år in: Investeringar i dessa bygder läggs ned på grund av hotet om uranbrytning och på grund av provborrningen i sig.
Jag är mycket förvånad över att regeringspartierna i dag inte har gett något svar till alla de kommunalråd och alla de människor som bor i dessa kommuner, som ber om hjälp med att få ett tydligt regelverk som säger att det inte ska bli någon uranbrytning. De kommuner som är berörda anser inte att det räcker att de har vetorätt i slutskedet eftersom de i dag lever med de negativa konsekvenserna av hotet om uranbrytning.
Jag tycker att Sverige ska göra precis som man har gjort i flera delstater i bland annat Australien och Kanada: tydligt förbjuda uranbrytning. Det skulle vara en tydlig och bättre miljöpolitik, landsbygdspolitik och näringspolitik för alla berörda parter.