Fru talman! I de flesta olycksfallsutredningar ger man sig inte, hur smärtsamt och arbetsamt det än är att komma till botten med allt.
När jag har lyssnat på debatten här i dag måste jag ändå ge Mona Sahlin ett erkännande. Det finns ett sympatiskt drag och en vilja att göra något. Jag tycker att det är oerhört viktigt att man frågar sig om allt har varit så tydligt och klart. Har det varit modellen när det gäller Estoniaolyckan att man verkligen skulle se till att få alla svar? Om svaret på frågan är ja och att man - i det här fallet regeringen och riksdagen - har gjort allt som står i mänsklig makt att göra och redovisat det helt öppet skulle man kunna tänka sig att vi måste lämna den här tragiska stora olyckan bakom oss och se framåt.
Nu ser jag inte det. Jag hör också på tonen hos många av debattörerna i dag att svaret är nej. Man har inte gått till botten med detta. Man har inte gjort allting. Då borde man naturligtvis arbeta ännu intensivare. Den fråga som jag ställde mig när jag fick kontakt med dem från Estland är om inte vi från Sveriges riksdag och regering borde ta samma initiativ som man har gjort där och tillsätta en parlamentariskt utsedd Estoniakommitté eller Estoniautredning så att man verkligen får med alla politiska partier.
Man måste få lov att erkänna om man har gjort fel. När jag kom till riksdagen 1994, omedelbart efter den här olyckan, var jag alldeles för ny, alldeles för färsk, kanske alldeles för blyg för att ställa alla obehagliga frågor till mitt eget parti. Det finns frågor som jag skulle vilja ha ställt men som lades på is och som nu poppar upp.
Framtidens sjösäkerhet är också en viktig fråga när det gäller personfärjor. Det måste ständigt följas upp. Den här olyckan får helt enkelt inte upprepas.