Fru talman! Lars Ångström har ställt två interpellationer om M/S Estonia till mig, dels avseende utförda dykningar andra än haverikommissionens egna, dels angående undersökningar av M/S Estonias vrak och bogvisir. Eftersom de frågor som ställs i interpellationerna har bäring på varandra svarar jag på dessa gemensamt.
I den internationella haverikommissionens rapport skriver kommissionen att "låsanordningarna till Estonias bogvisir brast till följd av belastningar från vågslag som skapade ett öppnande moment kring däcksgångsjärnen". Kommissionen skriver vidare att "visirinfästningarna var inte konstruerade i enlighet med realistiska konstruktionsantagande avseende belastningsnivå, lastfördelning på infästningarna och potentiell skadebild . Bogvisirets låsanordningar skulle ha varit flera gånger starkare för att det skulle ha funnits en rimlig säkerhetsmarginal för den reguljära trafiken mellan Tallinn och Stockholm." Bogvisiret genomgick en genomgripande undersökning av den internationella haverikommissionen. Resultaten av undersökningarna ledde till kommissionens slutsatser.
Enligt uppgifter från Seismologiska institutet vid Helsingfors universitet uppmättes inte någon seismologisk aktivitet under förlisningsnatten, vilket tyder på att det inte skulle ha inträffat en explosion på M/S Estonia som skulle kunna ha orsakat förlisningen. Däremot fick institutet utslag när fartyget träffade botten.
I den utredning som genomfördes av hovrättspresident Johan Hirschfeldt efter att det framkommit uppgifter om att transporter av militärt materiel hade förekommit på M/S Estonia under september månad 1994 konstateras att det inte finns något som tyder på att Försvarsmakten eller Försvarets materielverk skulle ha genomfört transporter av militärt materiel på fartyget under förlisningsnatten. Utredningen bekräftar dock att det förekommit transporter av militärt materiel vid två tillfällen under september månad, men att denna materiel inte varit av explosiv beskaffenhet.
Lagen om gravfrid för det område där vraket av M/S Estonia befinner sig bygger på en överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland. Överenskommelsen innebär att vraket efter M/S Estonia och kringliggande område ska betraktas som ett sista vilorum för olycksoffren och som sådant ska visas tillbördig respekt.
Mot bakgrund av vad jag här har anfört anser jag att det inte finns tillräckligt med skäl för att överväga att inleda diskussioner om att bryta överenskommelsen med de övriga länderna avseende gravfridsavtalet för att tillåta undervattensverksamhet vid vraket av M/S Estonia.
Med anledning av ovannämnda fakta ser jag heller inte i nuläget någon anledning till att låta genomföra ytterligare undersökningar av vrak eller bogvisir. Jag ser heller ingen anledning att vidta åtgärder med anledning av eventuella aktiviteter omkring vraket av M/S Estonia.