Herr talman! Jag kan börja med att instämma i den
kritik som Ingvar Johnsson hade mot propositionen
och behandlingen av ärendet. Det är inte första
gången frågan om statens roll som arbetsgivare
diskuteras. Vi hade flera gånger i
arbetsmarknadsutskottet förut när jag satt i det
utskottet uppe frågan hur staten skall hantera
personalpolitiken osv. Vi förde då fram att staten
bör vara ledande i personalpolitiska frågor.
Staten släpper nu sin kontroll och möjligheten att
vara ledande när det gäller lönebildningen. För mig
verkar det konstigt. Här går man in i en
organisation som SAF, som jag inte ser som en
företagsorganisation. Den har också en politisk
roll, något som staten borde hålla sig ifrån men
ändå ha kontroll över sina egna företag. Nu släpper
man den totalt ifrån sig.
Jag kan faktiskt inte förstå detta. Att Samhall har
hamnat under SAF är för mig helt obegripligt. Jag
tycker att det är ett konstigt sätt att agera.
I andra sammanhang säger den borgerliga
regeringen att konkurrens är bra och monopol är
fel. Det får man höra i alla andra sammanhang
utom när det gäller kontrollen över lönebildningen
och de statliga företagen. Då skall de statliga
företagen in i den största arbetsgivarorganisation
som vi har på arbetsmarknaden. Det går inte ihop,
om det nu inte är andra mål och medel man är ute
efter. Vad syftet är är det svårt att säga, för det går
faktiskt inte att utläsa vare sig i betänkandet eller i
propositionen.
Herr talman! Bengt Hurtig har i
konstitutionsutskottet lämnat en meningsyttring
med anledning av förslaget på två moment,
nämligen mom. 1 och 6. Jag yrkar härmed bifall till
meningsyttringen.