Herr talman! Det är egentligen bara att instämma i det vice ordföranden i konstitutionsutskottet, Göran Magnusson, redan har sagt. Vi är eniga i detta, och vi beklagar på ett sätt också att vi måste göra de här ställningstagandena för att öka säkerheten i riksdagens lokaler och runt andra myndigheter som förvaltas av riksdagen.
En dag som denna antar jag att det har varit ett enormt säkerhetspådrag, kanske inte det som vi annars skulle behöva. Men som alla vet finns det en hotbild. Den har förändrats och den har förstärkts. Det är också en hel del politiker på hemmaplan som känner sig både hotade och förföljda av personer och på olika sätt genom tekniken. Händelserna ute i världen har också påverkat oss.
Allt detta är egentligen bara att beklaga. Vi vill inte på något sätt minska möjligheterna till kontakter mellan oss och samhället utanför eller innanför, hur vi nu ska uttrycka det. Vi vill vara öppna. Vi vill kunna mötas och ha öppna mötesplatser i stort sett överallt. Inte minst gäller det i våra kontakter med press och medier som ska ha möjlighet att bevaka oss, kontrollera oss och se vad vi gör.
Det är i alla fall väldigt bra att vi i utskottets betänkande har gjort klart att det behövs ackreditering för journalister och andra som ska in och skriva om oss men att det bör göras på ett sådant sätt att det inte är alltför krångligt och inte omöjliggör deras arbete. Det är en viktig markering. Det är också viktigt att vi har en fri press. Det är naturligtvis ett liberalt hjärteämne.
I det här betänkandet, som jag tillstyrker förslagen i, finns det naturligtvis inga reservationer på det viset, utan det är ett sätt för oss att gemensamt slå vakt om vårt riksdagsarbete, både om dess säkerhet och om dess öppenhet.
Även om jag inte är här så länge till hoppas jag att efterträdarna inte ska behöva behandla så många frågor av den här arten under de närmaste åren och att man, som jag har gjort, kan lämna sin handväska vid sin bänk utan att det väcker farhågor om vad den kan innehålla.