Fru talman! Jag får ställa en så kallad retorisk fråga med tanke på att Johan Andersson inte har någon replik kvar. Jag uppfattade inte svaret på varför inte utskottet kan vara helt enigt om att det behövs en strategi för vägarna. Där uppfattade jag inte svaret.
Vad gäller kommunikationsutrustning är frågan, precis som jag sa i mitt anförande: Vad är framtidens mobiltelefon? I dag när vi sitter i trafiken och transporterar oss ser vi ju hur man använder gps. Man har integrerade pekskärmar och funktioner på ratten. Mobilen kopplas till en pekskärm; man sitter och pekar på en pekskärm. Uppenbarligen har bilförare och passagerare ett behov av att kunna kommunicera när de sitter i bilen.
Jag tolkar Johan Andersson som att det eventuellt ska vara ett totalförbud för mobiltelefoner i framtiden, att det också kan övervägas. Jag tror att det är en väldigt svår väg att gå.
Jag tror också att det finns dålig acceptans, då förutsättningarna ute i landet ser helt olika ut. Man kan köra 10-15 mil utan att möta en enda trafikant och därför ha behov av att kommunicera, medan man i tät stadstrafik har helt andra behov av att vara uppmärksam.
Jag tror att det är knepigheter med lagstiftningen. Jag har noterat implementeringen av Wienkonventionen i ett antal länder. Jag har följt Finlands exempel, där man noterade att lagstiftningen fungerade i början men därefter inte fungerade. Länderna tittar på att öka bötesbeloppen därför att lagstiftningen inte fungerar. Jag tror att man måste hitta andra vägar fram.
Vi är överens om att trafiksäkerheten är A och O. Den som är bilförare ska ha full uppmärksamhet och ta ansvar för trafiksituationen. Men lagstiftningen är inte helt lätt. Där menar jag att vi kan vara överens om målet att öka trafiksäkerheten men ända vara öppna för att folk behöver kommunicera. Jag tror att man ska ha det i bakhuvudet när man stiftar lagar. Utvecklingen går väldigt snabbt nu, och jag hoppas att vi ska ha lagstiftning som fungerar över tid.