Herr talman! I betänkandet föreslås en lag om
förbud gällande en viss avkodningsutrustning.
Avkodningen handlar i det här sammanhanget om
att man tar sig in i kodade radio- och TV-program
som bara är avsedda för dem som har betalat en
särskild avgift för att ta del av programmen. Man
kan säga, om liknelsen tillåts, att det är ett sätt att
tjuvåka på andras bekostnad.
Förbudet avser olovlig tillverkning, överlåtelse,
uthyrning, installation och underhåll av
avkodningsutrustning om detta görs i yrkesmässigt
förvärvssyfte. Det sägs också att åtal skall väckas
endast om det av särskilda skäl är påkallat från
allmän synpunkt.
Skälen till den här lagstiftningen är i stort sett två.
Olaglig avkodning kan vara ett hot mot den
mångfald som är ett mål för regeringens politik på
radio- och TV-området, en mångfald som nu är på
god väg att genomföras. Det borde självfallet i
första hand vara den som erbjuder programvaran
som också skall skydda programmet från
otillbörligt intrång genom effektiva
kodningsmetoder. Men man måste i dag räkna med
att personer med avancerade fackkunskaper kan
bryta igenom företagens skydd. En eventuell
standardisering av krypteringssystemen gör det
också lättare för dem som på otillbörligt sätt vill
skaffa sig tillgång till sändningarna. Om allt fler
skaffar sig tillgång till kanaler som är
reklamfinansierade utan att erlägga avgifter
minskar naturligtvis företagets inkomstmöjligheter
och möjligheter att verka. På så sätt får vi en
hotbild när det gäller mångfalden i medierna.
Det andra skälet är att Europarådet 1991 antog en
rekommendation om lagstadgat skydd för kodade
televisionstjänster. Det är faktiskt så, Harriet
Colliander, att i flertalet av Europas stater finns i
dag sanktionsregler i lagstiftningen av liknande slag
som den här propositionen och det här betänkandet
föreslår. Det är inte rimligt, menar jag, att Sverige
skall stå utanför och på det sättet vara en fristat för
denna typ av piratverksamhet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.