Herr talman! Clara Aranda har frågat mig om jag och regeringen avser att ytterligare granska fenomenet asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom och den uppenbart bristfälliga hantering som förekommit inom exempelvis hälso- och sjukvården. Vidare har Clara Aranda frågat mig vilka direkta åtgärder jag och regeringen anser vara nödvändiga för att förhindra att barn utsätts för den här specifika typen av brottsliga handlingar i framtiden. Därutöver har Clara Aranda frågat mig om jag anser att det finns skäl att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda huruvida den kritiserade diagnosen ska finnas kvar i det svenska klassifikationssystemet.
Barn med uppgivenhetssyndrom är en komplex fråga.
Uppgivenhetssyndrom infördes som en egen diagnos i den svenska versionen av klassifikationssystemet ICD-10 under 2014. Senast 2020 gjorde Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), efter förfrågan från Socialstyrelsen, en genomgång av vilka vetenskapliga studier som finns när det gäller diagnostik och behandling av uppgivenhetssyndrom hos barn. SBU konstaterade i sitt underlag att kunskapsläget i frågan är oklart och att klinisk forskning om diagnostik och effekter av behandling därför är önskvärd. SBU och Socialstyrelsen följer frågan kontinuerligt och agerar i takt med kunskapsutvecklingen inom området. Någon ytterligare åtgärd, utöver myndigheternas insatser, bedömer jag inte som aktuell i dagsläget.
När det gäller frågan om vilka åtgärder som kan bli aktuella för att förhindra att barn utsätts för våld eller övergrepp, däribland barnmisshandel genom förfalskning av symtom, vill jag understryka att det finns tydliga regler för hur både hälso- och sjukvården och andra aktörer ska agera om ett barn misstänks fara illa. Är det fråga om ett misstänkt brott ska en anmälan till polisen omedelbart göras. Det är den ordning som gäller, och ska gälla, för alla de fall där man misstänker att ett barn kan tänkas fara illa eller om man misstänker att ett brott äger eller har ägt rum.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Avseende frågan om Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda om diagnosen uppgivenhetssyndrom ska finnas kvar i den svenska versionen av det nuvarande klassifikationssystemet sker för närvarande en process med en uppdatering av den internationella klassifikationen av sjukdomar, baserat på viktiga framsteg inom vetenskap och medicin. Jag menar att ordningen där det är expertmyndigheter, både på svensk och på internationell nivå, och inte politiker som avgör vilka diagnoser som ska finnas eller tas bort bör kvarstå.
Med det sagt avser jag att följa frågan även fortsättningsvis.