Herr talman! Jag vill börja med att hälsa Matilda Ernkrans välkommen till den utbildningspolitiska debatten. Det är ju hennes första debatt som utskottets ordförande.
Det är viktigt att både synliggöra och tydliggöra skillnader. Jag vill dock hänvisa till det som Matilda Ernkrans själv sa i replikskiftet med Erik Bengtzboe om vikten av att ha en hyfsad debatt. Jag blev synnerligen förvånad över den beskrivning som Matilda Ernkrans inledde sitt anförande med. Hon hänvisade till ett antal tidningsrubriker som garant för hur den tidigare alliansregeringen hade ett skolutvecklingsfokus. Det handlade om på vilket sätt man gjorde satsningar under alliansregeringen.
Jag vill därför ge en historiebeskrivning av de stora satsningar som gjordes på lärares kompetens. Vi har från både socialdemokrater och miljöpartister här i riksdagen hört att alliansregeringen drev en helt felaktig politik. När de sedan själva kom i regeringsställning har de valt att bygga vidare på inte minst de satsningar som alliansregeringen gjorde på till exempel lärarlöner. Vi hade karriärlöner kopplade till förstelärare och lektorer, medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet valde ett annat koncept med ett lärarlönelyft. Likväl gjordes satsningar på de delar som handlar om lärares möjligheter att både stanna i yrket och utvecklas på olika sätt.
Jag blir bedrövad över beskrivningen att vi i Alliansen skulle säga blankt nej till likvärdighet. Det gör vi inte alls. Vi hade förväntat oss ett större samlat grepp om detta. Men den största satsning på likvärdighet som man kan göra är att satsa på lärares kompetens. Jag skulle säga att det finns en stor samsyn om det. Varför orkar regeringen inte lägga fram ett samlat förslag utifrån Skolkommissionens utredning, om man nu tycker att det är ett så fantastiskt dokument?