Fru talman! Precis som påtalades under behand-
lingen av socialutskottets betänkande i går, finns det
anledning att säga att det är olyckligt att motioner
väckta för långt över ett år sedan inte behandlas förr-
än nu, alltså efter mycket lång tid. Men dessa motio-
ner har aktualitet också i dag. Det har hänt alltför litet
på detta reformområde. Sex motioner har väckts varav
två partimotioner från Folkpartiet och Centern.
Ingen enskild åtgärd skulle spela så stor roll för en
ökad trafiksäkerhet som om helnykterhet fick råda i
trafiken. Det skulle radikalt minska antalet omkomna
och svårt skadade i trafiken. Därtill kommer fördelen
att om alla människor accepterade tanken att vara som
man säger spik nykter i trafiken, vore det en reform
som inte skulle belasta statskassan. Tvärtom skulle
man erhålla stora materiella och mänskliga vinster.
Dessutom är en helnykter trafik en förutsättning om vi
ens skall komma i närheten av vad kommunikations-
ministern har uttalat önskemål om, nämligen den s.k.
nollvisionen, som skall debatteras senare här i efter-
middag.
När det gäller mätmetoder och påföljder vid tra-
fiknykterhetsbrott visar det sig att såväl forskning som
aktivt opinionsarbete har skördat framgångar. Sverige
var ju tidigt ute. Som andra land i världen införde vi
1941 promilleregler vid test av nykterhet i trafiken.
Då var metoden omstridd och motarbetad. Nu är den
accepterad i hela världen. Vi startade i och för sig
relativt högt med gränsvärden på 0,8 %. Sedan gick
det via 0,5 % för att 1990 komma ned till 0,2 %. Det
visar sig att det går att förändra genom medicinska
och tekniska framsteg. Det visar sig också att det,
trots en trög opinion och i vissa fall ett starkt mot-
stånd bland vetenskapare och politiska instanser, går
att driva frågan framåt.
Påföljdsfrågan har också spelat en roll. Den aktiva
rehabilitering som numera, sedan 1990, är kopplad till
påföljden, har ett utomordentligt stort värde. Ändå
återstår det att komma fram till vad jag och många
med mig, främst inom motororganisationerna, skulle
vilja kalla för den principiella nollgränsen, dvs. att
man drar en logisk slutsats av sina påståenden att
trafik och alkohol inte hör ihop. Kvar skulle bara
finnas ett utrymme som skulle garantera rättssäkerhe-
ten. Nu är detta utrymme lagt ovanpå gränsvärdet,
vilket i realiteten innebär att vi har en betydligt högre
gräns än 0,2 %. Den siffran skall adderas med
0,14 %, och till detta kommer tidsförskjutningar m.m.
som gör att gränsvärdet i realiteten ligger ytterligare
ett stycke högre.
Sänkningen som genomfördes 1990 är värdefull.
Det är intressant att länder som i alkoholpolitiskt
avseende har en mindre sträng syn än Sverige nu ser
ut att följa efter. Danmark och Frankrike har sänkt
från sina höga 0,8 till 0,5 %. I Norge ligger det ett
lagförslag på Stortingets bord med ett förslag på en
gräns, liksom Sverige, på 0,2 %.
Så till den andra delen av rattfylleriproblemen,
nämligen andra droger än just alkohol. Av betänkan-
det framgår att utskottet förutsatte att arbetet med att
åstadkomma gränsvärden för narkotiska preparat
skulle ske skyndsamt. Den uppmaningen är på väg att
bli tre år gammal. Orsaken är självfallet tvåfaldig:
Den ena är att det har varit en medicinskt-tekniskt
svår fråga. Men där har skett framsteg.
Den andra orsaken har varit det motstånd och den
kluvenhet som Justitiedepartementet har uppvisat.
Den utredare som tillsattes och de direktiv som skrevs
medgav inte den långtgående reformering som hade
varit angelägen att få. Men också här ser det ut som
om opinionen skördar framgångar. Justitieministern,
som har haft en ganska avvaktande, för att inte säga
negativ hållning till gränsvärden, har i sommar gjort
uttalanden som väcker förhoppningar. Hon uttalade i
Nyheterna i TV 4 den 16 augusti att man över huvud
taget inte får vara påverkad av de droger som vi vet
påverkar en så att man är trafikfarlig. De arbetar med
ett lagförslag som innebär att om det går att påvisa en
sådan påverkan av en drog, skall personen dömas för
rattfylleri. Så långt justitieministern.
Jag hälsar den deklarationen, som jag vill uppfatta
som en tydlig vilja att nu äntligen åstadkomma en
förändring, med stor tillfredsställelse. Det finns an-
ledning att återupprepa utskottets ord att det bör ske
med just skyndsamhet.
I fråga om nollgräns eller inte slirar utskottsma-
joriteten betänkligt. Först för man ett resonemang om
hur stor fara för trafiksäkerheten det skulle vara med
droger i trafiken, för att sedan trassla in i sig i ett
straffrättsligt resonemang. Jag tror att det är viktigt att
i likhet med reservanterna slå fast att lagstiftningen
måste utformas så att det är otillåtet att föra fram en
bil med narkotika eller andra droger i kroppen. I lik-
het med alkoholutandningsproven skall sådana prov
kunna tas rutinmässigt och utan "skälig misstanke".
Skulle kravet om en principiell nollgräns åsidosättas
när det gäller narkotika, skulle vi hamna i den mycket
motsägelsefulla situationen att det är förbjudet och
kriminellt att över huvud taget befatta sig med narko-
tika, men att det är tillåtet att i ringa grad vara narko-
tikapåverkad om du sätter dig i en bil. Tala om ma-
kabra situationer!
Fru talman! Så till sist frågan om den s.k. efter-
supningen. Också här finns ett krav som återkommer
och växer i styrka. Detta har framkommit efter att jag
har haft kontakter med ett antal länspolismästare och
ansvariga för polisens operativa trafikövervakning.
Utskottets påstående att problemet är relativt litet har
inte på något sätt styrkts. Att anföra att det skulle vara
av rättssäkerhetsskäl som man säger nej till en reform
är också märkligt. Det är föga trovärdigt att vad juris-
ter och politiker klarar i Norge skulle vara en omöj-
lighet i Sverige.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen un-
der hemställanspunkten 1.