Herr ålderspresident! Det är bra av Sverigedemokraterna att de i sina reservationer lyfter fram bland annat kultur och hälsa. Det var ett initiativ som togs under alliansregeringen, bland annat. Det har mycket att göra med den diskussion vi hade tidigare om att kroppen är en helhet och att kultur och skapande är en väsentlig, om inte en dominerande, del av den.
Jag pratade tidigare om Bengt Saltö, nere i min hembygd. Detta är någonting som han verkligen har ägnat sig åt. Han har på ett fantastiskt sätt byggt upp människor så att de har kunnat komma tillbaka från exempelvis socialt utanförskap och långvarig sjukdom. Han har till och med genom sitt skapande kunnat detektera när människor inte mår bra och kunnat fånga dem i tid. Det är ett otroligt viktigt område.
Det gäller likaså kulturkanon, förstås. Där vill jag understryka det som ordföranden Christer Nylander lyfte fram i ett tidigare inlägg: att det även här ska vara en armlängds avstånd. Det är inte politiker som ska peka ut vad som är bra, dålig eller läsvärd litteratur, utan det måste professionen göra.
Men, herr ålderspresident, vad som framför allt fick mitt finger att leta sig till knappen för att begära replik var ett uttryck som jag har hört två gånger, både i ett tidigare inlägg från en kollega till Aron Emilsson och nu av Aron Emilsson själv. Vad i hela friden menar ni med "estetisk hållbarhet"?