Fru talman! Begreppet "kanon" väcker känslor som jag tycker är väldigt överdrivna. Då menar jag inte framför allt hos Hans Hoff, utan jag menar generellt.
Jag har som idé att försöka följa kritikerlistorna för svensk litteratur och alltid ha läst någon av de böcker som finns i topp tio på olika kritikerlistor. För mig är det en kanon, ett rättesnöre och någonting att mäta sig mot.
För mig är en kanon just detta - att individen har någon vägledning i kulturen om vad som är särskilt viktigt. För mig är kanon ett sätt för individen att befria sig själv, bilda sig själv och skapa sig något nytt.
Jag vill ändå förklara för Hans Hoff och förtydliga för kammaren att när jag talar om kanon är det inte för att definiera svenskhet eller danskhet eller någonting annat, utan det är för att hjälpa människor i deras egen bildningsresa.
Det finns en läroplan i svensk skola som berättar ungefär vilka konstverk som är rimliga att känna till och vilken litteratur som är rimlig att känna till. Det finns läroböcker och antologier om litteratur som visar upp vilken svensk litteratur som är särskilt intressant att läsa. Det tycker jag är bra.
Anledningen till att jag i mitt anförande nämnde kanon var just detta. Jag tycker att det är centralt att avdramatisera denna term. Den får inte kidnappas av dem som vill använda kanon till att stänga ute. Den ska användas av dem som vill att människor ska växa som individer genom bildning.