Fru talman! Föreliggande ärende är ju på sätt och
vis en fortsättning av det som vi precis har diskuterat.
Vi får här, tycker jag, en utmärkt illustration av den
principupplösning, som vi moderater ser det, som har
pågått under några år vad gäller synen på den kom-
munala beskattningsrättens konstitutionella gränser.
Senare talare kommer säkert att vittna om att det
finns stor partipolitisk enighet och om att det har varit
lokalt väldigt viktigt att ändå få igenom detta. De
kommer säkert att säga att man dessutom inte tänker
utnyttja de långtgående möjligheter som lagstiftning-
en nu ändå öppnar för när det gäller överflyttningar
mellan kommuner.
Till detta kan jag i något slags föregående av en
senare replik säga att det har vi hör förut. Så brukar
det börja när man beskriver införandet av de här sys-
temen. Vi som bor i Stockholmsregionen har nu en
viss erfarenhet av den här typen av inomregionala
utjämningssystem och av hur de så att säga förstenar
kommunerna i bidragsmottagare och bidragsgivare på
ett sätt som inte är bra.
Vi tyckte också att det under utskottsbehandlingen
visades alldeles för liten förståelse för våra synpunk-
ter. Det är inte alldeles ovanligt, kan jag säga. Dess-
utom fanns det en viss ovilja mot att ta in Lagrådets
synpunkter eftersom ju även detta ärende gränsar till
de konstitutionella diskussioner som vi har haft under
några års tid.
När man läser Lagrådets yttrande, som till del
kanske är litet märkligt men som ändå är väldigt tyd-
ligt i sin kritik av detta på konstitutionella grund,
återkommer hela debatten. Det är inte förenligt med
svensk regeringsform att på det här sättet möjliggöra
för en kommun att föra över medel mellan sig själv
och en annan kommun. Nu har man valt en annan
skrivning efter Lagrådets förslag. Det finns löften om
att inte använda det på annat sätt, som jag tidigare
nämnde. Det sägs också att man från Lagrådets sida
förespråkat att man borde ha haft en tidsmässig be-
gränsning. Det finns också en reservation från andra
partier där detta föreslås. Men inte ens det har majori-
teten velat sluta sig till. Det öppnar för oro och miss-
tankar om att vi ånyo sjösätter ett system som från
början inte är tänkt att få vissa effekter men som öpp-
nar för större omflyttningar mellan kommuner än vad
som från början var tänkt.
Utvecklingen i den riktningen leder oss bort från
tillväxtfrämjande riktiga strukturella system i in
snårskogar av bidragssystem där det spelar större roll
vilka bidrag man får från andra kommuner och staten
än vilka pengar man tar ut från sina kommuninvånare.
Det skapar en distans mellan medborgare och dem
som har makt på ett sätt som vi absolut inte skall
främja ännu mer i det här landet. Vi borde i stället ha
enklare och rakare system. Vi går hela tiden i motsatt
riktning.
Våra grundsatser är relativt enkla för hur vi vill se
de här systemen uppbyggda. Vi vill att kommuner och
landsting skall kunna ta ut skatt för att finansiera sina
verksamheter i landsting - så länge de nu får vara
kvar. Vi tycker vad gäller strukturella kostnadsskill-
nader att staten, särskilt med beaktande av att kom-
muner och landsting har väldigt omfattande väl-
färdsuppgifter som de finansierar, skall kunna skjuta
till pengar så att det inte skall bli för stora olikheter
mellan olika landsändar. Men det skall vara stöd som
utgår enbart i en riktning: från stat till kommun- och
landstingssektor och utan den inomkommunala om-
fördelning som man nu ägnar sig åt.
Denna lagstiftning leder inte i den riktningen utan
snarare i motsatt riktning, fortsatt bort från den
snårskog som jag här har beskrivit. Vi har därför valt
att yrka avslag på hela konstruktionen. Jag kommer
att manifestera det genom att yrka bifall till reserva-
tion 1. När det gäller reservation 2, som handlar om
den tidsgräns jag nämnde, tycker vi att det kanske är
att gå väl långt att stödja även denna, eftersom det
innebär att man accepterar systemet. Vi kommer att
avstå när den kommer upp till omröstning. Tack!