Fru talman! Tack, Elisabet Knutsson, för anförandet! Jag måste säga att jag blev väldigt provocerad på olika sätt, kopplat till det som framfördes.
Formaliserat lärande är en viktig del. Men när man uppmålar det som att det enbart är förskolläraren som har någon insikt om lekens betydelse och om kreativitet, som enbart skulle vara förbehållet förskoleklassens förskollärare medan övriga lärare skulle arbeta endast med formaliserat lärande, utan någon form av kreativitet, skulle jag vilja fråga om detta verkligen är Elisabet Knutssons bild av hur lärares olika professioner är uppdelade. Det är min första fråga, som slog mig när jag funderade över stimulerande lärmiljöer för barn.
Vi vet alla att barn är olika; det har betonats av många i debatten att vi är på olika nivåer. Förskoleklassen, som ändå är ett alldeles eget år, kan ses som något slags brygga eller förberedelse, och även där är barn oerhört olika. Det är detta jag har sett som vitsen med att man börjar i årskurs 1 i den tioåriga grundskolan: att man får chansen att börja skolan och står på startlinjen gemensamt.
Sedan är barn olika och har behov av olika verksamheter. Det finns ju också barn som längtar efter det som Elisabet Knutsson kallar för formaliserat lärande och som beskrivs som något som skulle hämma kreativiteten på olika sätt.
Jag kan inte se varför det som beskrivs som ett stort steg framåt, när det blir obligatoriskt med skolstart för 2 000 barn, ska kallas för en mjuk övergång till skolan. Skolan utmålas som väldigt besvärlig på olika sätt, så jag skulle gärna vilja att Elisabet Knutsson utvecklar de olika bilderna något.