Fru talman! När det gäller hårdare kravspecifikationer på de arbetsgivare som erbjuder praktikplatser: Skulle vi kräva att en praktikplats automatiskt skulle leda till anställning tror jag att vi skulle få svårt att skaka fram de praktikplatser som vi behöver för att se till att ungdomarna åtminstone inte är passiva utan har någonting att göra och blir en erfarenhet rikare att ta med sig när de sedan söker arbete. Det är naturligtvis svårt.
Däremot finns det all anledning att fortsätta att ställa krav på Arbetsförmedlingen att följa upp de anvisningar som ges, så att man ser att det är ordentliga förhållanden. Man kan tillsammans med till exempel det lokala facket försöka undvika att den här typen av utnyttjande sker. Det tycker jag nog inte är så konstigt.
Jag håller naturligtvis med Carina Adolfsson Elgestam när det gäller problemet att ungdomar kanske inte söker sig till en del lärlingsutbildningar. Vi ser inte minst på en del tekniska yrken och utbildningar att det finns klara brister i den meningen att det är för få ungdomar som söker sig till den typen av utbildningar. Det är naturligtvis någonting som vi måste försöka arbeta mer på.
Problemet är väl inte minst, upplever jag det som, att universitet och högskolor, eftersom finansieringen av högskoleplatser har byggt på att man har haft många studenter på universiteten, när de sökt studenter har marknadsfört sig med de lite sexigare och roligare utbildningarna, som tyvärr många gånger inte leder till arbete i slutändan. Åtminstone har det varit så tidigare. Jag kan ta något exempel. Det är väldigt många ungdomar som gärna vill bli tv-hallåor och vad det nu kan vara. Det är säkert roligt att gå den typen av utbildning, men det finns inte många jobb när man är klar. Därför är det en bra idé att utbildningsanordnarna också redovisar hur stor chansen är att man får ett jobb efter den utbildning som man trots allt investerar både tid och pengar i. Det tror jag är en god idé.
Gymnasielärlingssystemet, som skissas upp i Irene Wennemos utredning, påminner väldigt mycket om avtalslärlingssystemet. Det är bara det att andra halvan av tiden ägnas åt gymnasieutbildning, alltså skolutbildning. Men i övrigt är det inte någon större skillnad i konstruktionen när det gäller vare sig hur lönen sätts eller hur de arbetsrättsliga regelverken i övrigt fungerar. Detta tycker jag inte att man ska vara för orolig för.
Vi har lite drygt 32 000 fler utbildningsplatser i dag än vi hade för ett år sedan. Det är naturligtvis bra. Jag försökte säga i mitt förra inlägg att de långa utbildningarna sker inom ramen för utbildningssystemet och de korta inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Slutsatsen av det är att samma antal platser räcker till fler personer inom de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna, eftersom de är kortare. Om man gör den här uppdelningen så är det inte nog med att de långa utbildningarna ger betyg och utbildningsintyg och liknande, vilket är bra för den enskilde. Vi får också plats med fler ungdomar på ett bestämt antal platser, eftersom utbildningarna i sig är kortare.
På det sättet tycker jag att vi når två bra saker. Vi får både fler som har möjlighet att gå igenom de reguljära utbildningarna och få utbildningsbevis eller betyg och arbetsmarknadsutbildningar som är kortare och mer direkt riktade mot arbetsmarknadens behov.
Det ska naturligtvis också dimensioneras lokalt. Det håller jag helt med om. Det är alltid bättre att sikta på de jobb som faktiskt finns eller dem man kan förutspå kommer att växa inom en relativt närliggande tid. Det tror jag naturligtvis är bra. Över huvud taget tror jag att det är en god idé att öka kontaktytorna mellan Arbetsförmedlingen, det lokala näringslivet runt omkring och kommun och andra intressenter som finns lokalt, så att man hela tiden försöker bli lite bättre på att utbilda till de jobb som finns eller kommer att finnas.