Fru talman! Låt mig börja med att kommentera exemplet med Anna. Praktik är oftast en bra väg in för att få lite erfarenhet och få kontakt med en potentiell arbetsgivare. Framför allt är det bättre än passivitet. Sedan är det naturligtvis viktigt att Arbetsförmedlingen, när den anordnar den typen av praktikplatser, tillsammans med till exempel parterna kontrollerar att ungdomarna inte blir utnyttjade. Därför är tanken att praktiken ska vara en relativt kort insats för att på så sätt göra det lättare för Anna och andra i hennes sits att snabbare kunna komma ut på arbetsmarknaden.
När det gäller utbildningsinsatserna har vi försökt göra så att vi har de kortare insatserna inom ramen för arbetsmarknadspolitiken och de längre utbildningsinsatserna i det ordinarie utbildningssystemet. Det finns, som jag ser det, tre goda skäl till det.
Det första är att det förmodligen är bättre att den som är pedagogiskt bäst skickad genomför de lite längre utbildningarna. Resultatet för de enskilda personer som ska gå dessa utbildningar blir bäst då.
Det andra är att om man går en reguljär utbildning får man både betyg och utbildningsbevis, vilket man inte får om man går hos Arbetsförmedlingen. Det är viktigt att den enskilde får ett bevis för att han eller hon genomgått den lite längre utbildningen. Då är det en bra idé att utbildningen ligger i det ordinarie utbildningssystemet.
Det tredje skälet kan vara att det är ungefär dubbelt så dyrt med samma utbildning inom ramen för arbetsmarknadspolitiken som i det vanliga utbildningssystemet. Det är inte så konstigt eftersom det är större klasser, grupper, i det offentliga utbildningssystemet än i en mer skräddarsydd arbetsmarknadspolitik.
Dessa två saker tror jag får komplettera varandra - längre utbildningar i det vanliga systemet, kortare mer direkt arbetsmarknadsinriktade utbildningar inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Där kan praktik vara ett komplement till en ren utbildning för att på så sätt få fotfäste på arbetsmarknaden.
Jag delar Carina Adolfsson Elgestams grundläggande inställning att man som ungdom inte ska behöva känna sig utnyttjad. Förhoppningen är att man ska känna att man får en snabbare väg tillbaka. Jag tror inte att vi egentligen har så stora åsiktsskillnader där, utan det är viktigt att man följer upp och bevakar så att ungdomar inte blir eller känner sig utnyttjade.
Den sista saken, lärlingsutbildningarna, tror jag att Carina Adolfsson Elgestam kommer tillbaka till i nästa anförande. Jag tycker att man ska vara tydlig med att skilja på två sorters lärlingsutbildningar.
Det ena är de avtalslärlingar som finns i det vanliga arbetslivet. Där finns det ingen anledning att ha någon synpunkt, annat än att jag skulle önska att det var fler som fick möjligheten att på ett lättare sätt än i dag komma in på arbetsmarknaden genom att få en lärlingsutbildning inom de avtalsområden som har det. Jag skulle önska att det fanns lärlingsutbildningar på fler avtalsområden. Jag tror att det är ett bra sätt att komma in. Konstruktionen är att man har en lite lägre lön när man går sida vid sida med någon för att lära sig, men är mer eller mindre garanterad anställning efteråt. Det tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att se på det.
Det andra är gymnasielärlingar. När det gäller Irene Wennemos utredning om lärlingsutbildningen inom ramen för gymnasieskolan är konstruktionen som hon skissar upp, även om det än så länge är en utredning och inte har gått längre än så, att man naturligtvis ska ha en avtalsenlig lön under den period man arbetar. Men eftersom man inte ska arbeta på heltid utan arbetar en del av tiden - resten sitter man i skolbänken - gäller det att hitta en kombination som fungerar. Jag tror att man måste kvalificera diskussionen.
Jag tror att lärlingssystem är bra. Det är bra för många ungdomar att få in en fot på arbetsmarknaden. En av förklaringarna till att vissa länder - Danmark, Holland, delvis också Tyskland - har en lite lägre ungdomsarbetslöshet är just att man har vettiga lärlingssystem som innebär en mjukare ingång på arbetsmarknaden än man har haft under lång tid i Sverige, där det har varit lite större avstånd mellan skolan och arbetsmarknaden. Jag tror att det är vettigt att korta det avståndet.