Herr talman! Att jag tar upp frågan i den här debatten handlar om att även om vi har diskrimineringslagstiftning och en diskrimineringsombudsman är det inte till någon glädje eller nytta om vi inte ser till att våra verksamheter fullt ut använder sig av strategier och bemötanden eller har kunskap för att kunna ge ett bra bemötande. Det gäller speciellt en asylprocess, eftersom den innebär att antingen blir man kvar eller så får man åka tillbaka hem.
En del i den problematiken tror jag är att vi i regleringsbreven från regeringen till Migrationsverket i det här fallet inte ger tydliga riktlinjer om att det måste hanteras på ett annat sätt. Vi vet att just hbtq-skäl gör att det tar flera möten innan man känner ett förtroende så att man över huvud taget kan öppna sig. Det kanske tar flera möten innan man ens har klarat av att beskriva och berätta vad det faktiskt handlar om och vad man utsätts för på hemmaplan.
Därför tror jag att det är viktigt att man ger riktade beskrivningar av att detta måste mötas på något annat sätt i ett ännu tidigare skede och att man inte bara förväntar sig att det är något som en myndighet ska reda ut själv, för de har många olika grupper som de ska ha hänsyn till. Det tror jag är en viktig del för att vi ska kunna vara trygga i att det blir en rättssäker hantering och bedömning av de personer som söker asyl med hbtq-skäl.