Herr talman! Jag tänkte bemöta lite av det som Christer Nylander tog upp i sitt anförande.
Vi är helt överens om att det finns kommuner som missköter sig och att det finns kommuner som har en bra förskoleverksamhet. Det gäller för den delen också övriga välfärdsverksamheter. Vi är överens om att alla privata aktörer inom förskolesektorn eller inom den övriga skolsektorn inte är dåliga.
Samtidigt finns det en skiljelinje här. Den går mellan vissa partier som anser att vi helt enkelt kan experimentera med våra barn, de allra minsta av våra barn, och se dem som någonting man kan göra vinst på och de partier som anser att det ska råda en annan logik för att bedriva barnomsorgsverksamhet än att sälja kläder - eller för den delen bilar eller mjukglass.
Detta är en viktig skiljelinje. På något sätt sänder det en signal om vad vi vill med själva verksamheten.
När vi från Vänsterpartiet tar upp dessa frågor brukar man från allianspartierna oftast säga: Vi vill ha en bra kvalitet. Kan vi inte tala om det i stället för om vinsterna?
Samtidigt vet vi att Sverige är ett undantagsfall i hela världen när det handlar om att ha en extrem privatiseringspolitik, där välfärden har varit till salu under ett antal år, där elever och barn har setts som varor och där lärare har setts som utbytbara hur som helst. Där har riskkapitalbolag gjort enorma vinster. Det är pengar från vår gemensamma välfärd som hamnar i skatteparadis på Jersey och Guernsey. Varför är Liberalerna för detta?