Herr talman! I Kosovo stacks serbernas kyrkor i brand i mitten av 90-talet. I Serbien brann moskéerna. I Nederländerna mördades för några år sedan en filmskapare som hade stått på muslimska extremisters lista efter att ha gjort en kritisk film. Som hämnd för mordet stacks åter moskéer i brand. Jag konstaterar att kulturarvet alltså kan utgöra ett mål för aggressioner och hat.
I år är det 51 år sedan Haagkonventionen om skydd av kulturarvet undertecknades. Jag läser ur Haagkonventionen:
"Damage to cultural property belonging to any people whatsoever means damage to the cultural heritage of all mankind, since each people makes its contribution to the culture of the world."
I den debatt som vi för i dag är det viktigt att komma ihåg att kulturarvet utgörs av kyrkor och andra byggnader som är viktiga för ett land och en folkgrupp. Men kulturarvet är också civilisation, historia, byar och städer, språk - ja, livsbetingelser.
Våra kyrkor, begravningsplatser och inventarier i kyrkorna representerar kulturhistoriskt, arkitektoniskt och konstnärligt mycket höga värden. De tillhör de mest framträdande delarna av vårt kulturarv. För att stärka kulturarvet har vi i Sverige en myndighet, Riksantikvarieämbetet, som tyvärr inte kan skyddas i lag på samma sätt. Då hade vi inte behövt uppleva den fullständigt huvudlösa flytten från Stockholm till Gotland.
Inget ont om Gotland, men det är ett väldigt resursslöseri och en kompetensförlust, för att inte tala om respektlöshet för professionaliteten och de människor som arbetar vid Riksantikvarieämbetet, att på det sättet tillåta regionalpolitik att gå före kulturarvet och kulturpolitiken. Detta är oacceptabelt, menar vi i den borgerliga alliansen.
Ända sedan slutet av vikingatiden, ända sedan Sverige kristnades på 1000-talet, har stora delar av Europas kulturutveckling letts av kyrkorna. Vårt sätt att tänka och hur vi betraktar vår omvärld styrs av en historia och en människosyn som i många delar är gemensam. Detta utgör en del av grunden för vårt kulturarv.
Den synliga och mest tydliga delen av det kristna kulturarvet är kyrkorna. I vårt land finns några av Europas allra äldsta och bäst bevarade kyrkor som fortfarande är i bruk. Min gamla arbetsplats Uppsala domkyrka är en sådan arbetsplats och en sådan kyrka. Den fungerar på tre sätt, som nationens samlande katedral med ärkebiskopssätet, som stiftets domkyrka där präster vigs och högtider hålls, och som församlingens kyrka där det firas gudstjänst och nattvard varje dag.
Flera av landets kyrkor har varit i bruk utan uppehåll i 900 år. Den gemensamma kulturskatt som bevaras i Sveriges kyrkor, antingen i kyrkobyggnaden eller bland alla dess inventarier, är helt unik i Europa. Talar jag med kolleger eller museifolk från andra länder hör jag dem ofta tala om hur väl försedda och privilegierade vi är i Sverige som fått hela denna skatt att förvalta och föra vidare till nästa generation.
Ansvaret för att bevara detta kulturarv är därför inte bara en angelägenhet för församlingarna utan för oss alla. Det är därför som det inför det att kyrkan och staten skulle gå skilda vägar var av avgörande betydelse hur och på vilket sätt detta ansvar bäst skulle delas. Efter långa förhandlingar mellan kyrkan och staten - det var Marita Ulvskog som var minister då - kom man i bästa samförstånd överens om en kyrkoantikvarisk ersättning som skulle utgå och betalas ut år för år. Parterna var helt överens om detta.
Staten skulle ge Svenska kyrkan ersättning för underhåll av kulturarvet, det vill säga främst de fantastiska kyrkorum som jag har talat om men också andra byggnadsminnen och byggnader. Denna ersättning fastslogs av riksdagen år 1999 att omfatta ett belopp som skulle successivt stiga från 50 miljoner kronor år 2002 till 460 miljoner år 2009. Enligt detta beslut skulle ersättningen för år 2006 uppgå till 250 miljoner kronor. I år, herr talman, är det så tragiskt att Socialdemokraterna har brutit avtalet i och med att man bara har för avsikt att utbetala 235 miljoner kronor. 15 miljoner kronor fattas.
Detta är ingenting annat än ett avtalsbrott och ett sviket löfte. Det handlar inte om att Svenska kyrkan har bett om pengar. Det handlar för statens del om att hålla sin del av ett redan ingånget och undertecknat avtal. Att då som ministern eller statssekreterare Åhnstrand hänvisa att man "lånar för att betala tillbaka kommande år" är inte relevant. Ett lån innebär på svenska att två parter är överens om belopp, ränta och återbetalningstakt. I detta fall har låntagaren ensidigt beslutat sig för detta. Vanligtvis, herr talman, rubriceras detta som konfiskation.
Egentligen handlar det inte om någonting annat än att man börjar tumma på ett ingånget avtal. I år drar man ned summan lite grann. Jag menar att man med detta befinner sig på ett sluttande plan. Nästa år kanske det är ännu mindre pengar, och året därpå kanske inga pengar alls. Då är vi väldigt långt borta från att samhället är med om att vårda vårt gemensamma kulturarv och våra kulturminnen såsom de medeltida kyrkorna, konstverken och byggnaderna som kyrkan förvaltar.
Tillsammans har vi alla en viktig uppgift i att göra kulturarvet synligt, tillgängligt och attraktivt för oss alla och för kommande generationer. Det handlar om tillgänglighet. Men det handlar också om utveckling, forskning och dokumentation. Det förra sekelskiftet präglades av en strid för demokrati och sociala reformer men också av en strid för folkbildning mot okunnighet och fördomsfullhet.
Hela folket skulle göras delaktigt i kulturarvet som ditintills hade varit förbehållet de privilegierade, det vill säga ett litet smalt skikt av befolkningen. I denna process var vi liberaler pådrivande och framgångsrika. Detta arv är det viktigt att vi lyfter fram också i dag. Även i dag vill Folkpartiet vara med och göra kulturarvet tydligt, synligt och tillgängligt för alla.
Kyrkorna är en del av vårt gemensamma nationella minne. Tillsammans utvecklar och förmedlar de kunskap, bjuder upplevelser för alla sinnen och levandegör historien. Jag vet detta. Jag är präst i kyrkan sedan elva år tillbaka och har i dag på morgonen varit präst. Det går att förena.
Tillsammans utgör kulturarvet en del av vårt kollektiva minne. Tar vi vara på detta arv har vi goda förutsättningar att skapa ett samhälle med ett rikt kulturliv. Det leder i sin tur till fria och medvetna medborgare som med engagemang, vidsynthet och kraft kan skapa en positiv framtid för vårt land.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation nr 1, som är övergripande för alliansen. Jag vill också uppmana till en mycket noggrann läsning av alliansens särskilda yttrande i betänkandet. Jag hänvisar till årets övergripande folkpartimotion som handlar om liberal kulturpolitik där jag vidareutvecklar dessa tankegångar.