Herr talman! Nu debatterar vi näringsutskottets betänkande 17 om regional tillväxtpolitik. Sverigedemokraterna har i detta betänkande två reservationer som partiet självfallet står bakom, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 2.
I detta betänkande föreslår ett enhälligt utskott ett tillkännagivande om att regeringen ska pröva möjligheterna att omlokalisera myndigheter från större städer till landsbygden. Detta är en bra princip, och det kommer nog många tillfällen att återkomma till frågan.
Herr talman! Sverigedemokraterna vill se ett sammanhållet Sverige där man inte glömmer bort landsbygd och glesbygd till förmån för storstaden, där det är möjligt att bo kvar i sina förfäders hembygder så att den ofrivilliga urbaniseringen minimeras.
Att den ekonomiska utvecklingen går starkast i tätbefolkade områden är ett faktum, men man ska också ha med sig att någon landsbygd, att någon bruksort måste förse staden med mat, andra råvaror och produkter.
Vi i Sverigedemokraterna tycker att Sveriges bygder är utmärkt lämpade för denna uppgift. Därför vänder åtminstone jag mig mot resonemang om att till exempel Norrland skulle vara tärande på grund av att vissa regioner erhåller vissa bidrag, vilket man ibland hör.
Snarast levererar många bygder utanför storstaden stora värden vid brukande av naturresurser, men intäkterna av dessa hamnar i huvudsak antingen hos storbolag eller hos staten.
Det kan med andra ord finnas såväl moraliska som rationella skäl till att kompensera resurssvaga regioner, eller att under vissa förutsättningar kanske till och med se till att mer av värdet stannar kvar.
Herr talman! I dag finns det bygdemedel som ekonomiskt ersätter de bygder som påverkats av utbyggnaden av vattenkraft. Ersättningen regleras i lag och innebär att den som har tillstånd till vattenverksamhet ska betala en årlig bygdeavgift.
Dessa medel ska i första hand ersätta de kostnader som uppstått för att förebygga eller minska skada eller ersättning för skada från vattenverksamheten. Återstående medel ska sedan fördelas av länsstyrelsen och kan användas till både lån och bidrag för att främja det lokala näringslivet eller service i bygden.
Motsvarande bygdemedel för vindkraft finns inte reglerat i lag, men finns i dag på frivillig basis runt om i landet som en ersättning till de intressenter som är berörda av vindkraftsetableringar utan att vara markägare.
Denna avsaknad av ett tydligt regelverk har utmynnat i en mängd olika lokala varianter av bygdepeng vid vindkraftsetableringar, där även ersättningsnivåerna kan skilja sig uppemot en faktor tio.
För att skapa en starkare rättvisa mellan olika bygder vid en vindkraftsetablering vill vi att bygdemedel för vindkraften hanteras på samma sätt som för vattenkraften och framgent regleras i lag.
Med anledning av detta vill jag yrka bifall till reservation 2.
Herr talman! Sverigedemokraternas andra reservation i detta betänkande handlar om transportbidraget. Detta bidrag har till syfte att stärka möjligheterna att bedriva näringsverksamhet i norra Sverige och minska de komparativa nackdelar som man har genom att man geografiskt ligger långt från marknaderna.
Dock har transportbidraget under vissa år haft ett större anslag i statens budget än vad som har behövts för att bevilja de ansökningar som har kommit in. Som en följd av detta har riksdagens majoritet under de senaste två åren i enlighet med regeringens förslag förordat att anslaget ska minskas.
Det finns dock enligt Tillväxtverkets handläggare olika delförklaringar till att allt färre söker detta bidrag. Det uppges bero på till exempel att företag flyttar eller lägger ned sin verksamhet, vilket naturligtvis är djupt beklagligt.
Men det finns också företag som inte är medvetna om att de kan ansöka om stödet. Att företag inom stödområdet flyttar söderut inom Sverige menar vi är en tydlig indikator på att transportbidraget inte fullt ut fyller sitt syfte och att ersättningsnivåerna kanske rentav är för låga.
Vi förespråkar därför att regeringen ska se över transportbidragets ersättningsnivåer och samtidigt ge Tillväxtverket i uppdrag att marknadsföra möjligheterna att få bidraget för näringslivet inom det berörda stödområdet.
Herr talman! Detta var alltså en redogörelse av Sverigedemokraternas två reservationer, men jag skulle vilja ta tillfället i akt att ta upp ett annat brännhett ämne som kan komma att bli avgörande för den fortsatta utvecklingen av många regioner utanför våra storstäder, och det gäller infrastrukturpolitiken kopplad till den så kallade Sverigeförhandlingen. Just nu projekterar man höghastighetsjärnväg mellan våra tre största städer.
Personligen var jag motståndare till detta projekt sedan 2010 när det i en SOU påstods kosta ungefär 125 miljarder att verkställa projektet. Jag var motståndare helt enkelt därför att jag - efter att ha läst mig in på frågan - inte trodde på kostnadskalkylen. Därtill hade jag svårt att se den stora samhällsnyttan.
Nu har arbetet gått vidare, och mycket riktigt har prislappen skjutit i höjden. De senaste prisuppgifterna rör sig mellan 190 och 320 miljarder kronor. Detta är dock prisuppgifter för en ofullständig byggnation. Många tiotals miljarder lär tillkomma för nya stationer, nya banor som ansluter till höghastighetsbanorna samt de svårprojekterade och dyra infarterna till städerna, som alltså inte ens är medräknade.
Dessa astronomiska kostnader är svåra att greppa, men sätter man dem i relation till dagens nivå på infrastrukturinvesteringarna blir projektet tämligen absurt, menar jag. Just nu investerar vi ca 20 miljarder per år i järnväg och väg. Kostnaderna för höghastighetsjärnvägen kan alltså komma att motsvara det vi investerar under uppemot 20 år med dagens investeringstakt.
Som var och en rimligen förstår skulle höghastighetsjärnvägar alltså för överskådlig framtid bli ett svart hål i budgeten, en gökunge som för lång tid skulle äta upp utrymmet för välbehövliga investeringar runt om i Sverige och egentligen fullständigt dränera landsbygden. Just av detta skäl anser jag det viktigt att ta upp den här frågan när vi debatterar regional utveckling.
Herr talman! Drömmen om en höghastighetsjärnväg genom Sverige, med tåg som rusar fram i över 300 kilometer i timmen, har varit ett tvivelaktigt projekt redan från början, menar jag. Projektet har drivits med optimistiska kalkyler om nytta och fram till nu med extrema glädjekalkyler vad gäller kostnad. Även miljöargument har framförts som pådrivare för det här projektet, men jag anser att de är så bristfälliga att de knappt är värda att bemöta.
På de platser i världen där man gjort den här typen av investeringar i höghastighetståg och höghastighetsjärnväg finns det vanligtvis ett befolkningsunderlag motsvarande hela Sverige vid varje stopp. Sverige är däremot ett stort och glesbefolkat land med högst begränsat kundunderlag.
Vidare riskerar biljettpriserna att bli så höga att användningen kommer att begränsas till en tämligen snäv köpstark kundkrets eller - om man vänder på det - kräva höga subventioner. En beräkning från Konjunkturinstitutet gör gällande att varje biljett kommer att behöva subventioneras med 700-800 kronor.
Det råder inga tvivel om att Sverige är i behov av kraftiga investeringar i infrastrukturen. Uteblivna investeringar och eftersatt underhåll har i Sverige byggt upp en infrastrukturskuld på ca 150 miljarder, om man ska tro vissa externa bedömare. Blickarna bör dock riktas mot andra investeringar än hippa fantasiprojekt, inte minst mot utbyggnad av regionaltåg för arbetspendling, där samhällsvinsten är hög och ger medborgarna stor nytta.
Man får dock inte glömma att svensk infrastruktur är mer än bara tåg. Den överväldigande delen av trafiken är vägtrafik, som också är överlägsen vad gäller flexibilitet och nya tekniska lösningar. Miljövänliga och självkörande elbilar står för dörren, vilket i en snar framtid kommer att innebära en revolution gällande vår syn på transporter. Men då får man inte låsa fast framtida generationer i gammal teknik.
Vi i Sverigedemokraterna har som parti satt ned foten i frågan om Sverigeförhandlingen och projektet med höghastighetståg. Vi menar att projektet snarast bör skrotas. Nu är frågan hur länge det ska dröja innan ni andra partier kommer till samma egentligen givna slutsats. Jag har faktiskt svårt att se vad ni väntar på.
Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag drog över på tiden.
(TALMANNEN: Jag ville just påtala att den använda tiden översteg den anmälda tiden med mer än 70 procent.)