Fru talman! Jag har såklart respekt för detta. Jag är inte ute efter kommentarer till det enskilda fallet.
Problemet uppstår i konfliktsituationer mellan olika trosuppfattningar när man har känslan av att inte vara sedd utifrån sina rättigheter. Det finns ju fler sådana här exempel. Människor har varit tvungna att lämna sina kommuner för att flytta in på särskilda boenden och tvingats bosätta sig långt från den kommun där de tidigare varit folkbokförda. De har fått skriva sig i den nya kommunen och sedan avlidit. Men om de velat begravas hemma i den kommun där de tidigare bott kan församlingen neka på grund av att de inte längre är folkbokförda där. Om det dessutom finns skilda uppfattningar när det gäller tro blir det lätt så att man upplever att man diskrimineras på grund av sin tro.
Jag har förstått det som att det inom Svenska kyrkan är ovanligt att gravsätta hela kroppen, medan man inom religioner som av tradition gör det förstås behöver större utrymme att ligga på - men jag vill vara tydlig med att jag inte är någon begravningsexpert. Problemet är mer marginellt inom ramen för Svenska kyrkan än inom andra trosuppfattningar, där man oftare råkar ut för det.
Om huvudmannaskapet legat hos det allmänna hade diskussionen inte blivit lika infekterad. Jag har uppfattat det som att känslan av att bli nekad på grund av sin tro inte hade uppstått lika ofta. Jag köper resonemanget kring regelverket, men här handlar det egentligen om huvudmannaskapet och inte om att vi behöver ändra regelverket. Det är trots allt statens uppgift.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Någonstans följer det här separationen av kyrka och stat, som skedde för ett kvarts sekel sedan. Den separationen var viktig eftersom man tog bort uppfattningen att det skulle finnas någon form av religiöst grundad bedömning i hur det offentliga utövar sin verksamhet.
Det enda exempel jag just nu kan komma på där religionen tillåts spela en roll i den offentliga utövningen är monarkin. Vi har lagstiftat om att vår statschef ska ha en viss religion, vilket ju är fullständigt absurt. Det är bara ytterligare ett skäl till att vi inte ska ha den institutionen kvar, men det är en annan interpellation.
Utifrån separationen av kyrka och stat och att det nu har gått ett kvarts sekel sedan den skedde, tycker ministern att det är rimligt att en så bärande del av det offentliga som begravningsverksamheten ändå utövas av en religiös huvudman?