Fru talman! Det korta svaret på den sista frågan är ja. Regeringen har förtroende för Svenska kyrkan som huvudman för begravningsväsendet i Sverige, och vi anser att det i allt väsentligt fungerar väl. Det kommer naturligtvis att uppmärksammas när det inte fungerar väl, och jag glad är för att Ola Möller och andra gör det. Jag tänker att huvudmannen också är glad när det uppmärksammas. Det är viktigt att detta upprätthålls med förtroende, och i grunden finns det förtroendet.
Sedan behöver man alltid vara noga med att skilja på rollerna. Svenska kyrkan har en ceremoniell och diakonal roll i samband med många begravningar som är helt skild från den begravningsverksamhet som man är huvudman för. Det är min uppfattning att man är duktig på att skilja på de rollerna, men man behöver förstås alltid arbeta med att vara tydlig i de delarna.
Vad gäller monarkin har jag en annan uppfattning än interpellanten. Även om interpellationen inte rör detta kan det vara värt att framhålla i det här sammanhanget eftersom frågan kom på tal. Begravningsfrågorna leder ibland tankarna i andra riktningar.
Det är oerhört viktigt att det här fungerar. Jag har också noterat i mina samtal med Svenska kyrkan som huvudman för begravningsfrågorna att man bedriver ett mycket aktivt arbete på ett generellt plan just för att säkerställa att det finns mark och att det finns möjlighet att upprätthålla begravningsväsendet också i framtiden. Det är naturligtvis också något som jag pekar på i de här diskussionerna.
Man har stor medvetenhet om beredskapsfrågorna, för de är också viktiga i händelse av att Sverige, gud förbjude, skulle drabbas på ett sätt som leder till dödsfall som man måste kunna hantera, till exempel inom kort tidsrymd. Jag vet att man bedriver ett mycket aktivt arbete för att säkerställa detta just i sin roll som huvudman för begravningsväsendet.
Men, återigen, jag välkomnar diskussionen. Den är viktig, för det här är frågor som kanske ibland förtjänar lite större debatt. Begravningar, där vi tar farväl av dem som går före oss, förändrar ju klangen i det rum vi lever i. Därför är det viktigt att det fungerar och att människor upplever att det sker med värdighet. Oavsett vem man är kan den här processen ske med den värdighet som detta förtjänar och som de personer som har avlidit och lämnat oss förtjänar. Därför tycker jag att det är en angelägen diskussion att föra.