Herr talman! I detta betänkande föreslår utskottet att riksdagen riktar två tillkännagivanden till regeringen. Det ena gäller testamentsregister, och det andra gäller familjehemsplaceringar och möjligheten till vårdnadsöverflyttning och adoption i det sammanhanget. Vi kristdemokrater står bakom bägge dessa tillkännagivanden och är glada över att vi kan enas i dessa två viktiga delar. Politik handlar ofta om att visa skillnader, men jag tror också att det är viktigt att ibland visa enighet och få till stånd förändringar gemensamt.
Visst är det jobbigt att planera i förväg, men allt som oftast är det till stor hjälp för oss som medborgare. Man får saker som man önskar, och det blir oftast mindre problemfyllt när man tagit sig den extra tiden att planera. Tänk dig själv att du även har tänkt och planerat vad som ska hända med dina tillgångar efter att du gått bort och att du har upprättat ett testamente. Men om det finns flera testamenten kan det vara svårt att veta vilket som gäller. Eller man kanske inte hittar ditt testamente - det kanske till och med är spårlöst borta.
För mig och för många är det viktigt att så långt som möjligt säkerställa att den sista viljan hos en person kommer fram om personen har planerat vad som ska hända med tillgångarna.
Kan någon förklara för mig varför det är skillnad mellan bouppteckningar, äktenskapsförord och testamenten när det handlar om att säkerställa vad som sker med tillgångar? Bouppteckningar och äktenskapsförord ska enligt lag registreras hos Skatteverket, men av någon outgrundlig anledning gäller det inte testamenten. När det gäller testamenten gäller i princip ingen ordning alls för att de ska ha rättslig grund vid dödsfall, vilket i mitt tycke snarare skapar problem än löser dem. Den som skriver ett testamente har inga garantier för att det inte försvinner om det förvaras i hemmet eller i ett bankfack som kan öppnas utan vittnen.
Den som tar del av testamentet har i sin tur väldigt få garantier för att det har tillkommit på rätt sätt eller att det verkligen är personens sista vilja. I vår rättsgrund kan ett testamente vara antingen skriftligt eller muntligt utifrån vissa former.
Den som saknar familj i livet är i praktiken beroende av att få sitt testamente registrerat. Den som vill testamentera en del av sin kvarlåtenskap till någon annan än de närmaste familjemedlemmarna tvingas leva med risken att testamentet helt enkelt förstörs av någon som har intresse av det. Det skapar rättsosäkerhet.
Riksdagen riktade våren 2019, på civilutskottets förslag, ett tillkännagivande till regeringen om att gå vidare med arbetet att se över möjligheten att registrera testamenten i ett register i offentlig regi. Enligt tillkännagivandet bör regeringen också i ett lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen och redovisa resultatet av det arbetet.
I en interpellationsdebatt som jag hade med ministern 2019 sas det att arbete pågår. Dock har vi inte sett något resultat av detta arbete. Jag får väl förutsätta att de på Justitiedepartementet är inlåsta och har workshoppar kring detta ämne då det verkar extra svårt att komma med ett resultat. Det finns redan en utredning som talar om hur detta kan vara. Detta har dock tagit mer än två år för regeringen, så jag börjar undra var någonstans det här arbetet utförs.
Man kan fundera på ifall Sverige skulle bli unikt om man skulle skapa ett testamentsregister. Nej, det skulle vi inte bli. Det finns i ganska många länder. Grannländerna Danmark och Norge har ett liknande system, så det skulle inte alls vara unikt om vi skulle ha ett sådant i Sverige.
Jag menar att ett testamente är en persons sista vilja och att det minsta vi kan göra som politiker är att skapa ett så smidigt och rättssäkert system som möjligt. För mig är det ett testamentsregister. Jag är väldigt glad över att ett enigt utskott kan ställa sig bakom tillkännagivandet om ett testamentsregister och sätta extra press på regeringen när det gäller detta.