Herr talman! Jag får passa på att tacka för de vänliga orden, Patrik Karlson. Jag har uppskattat att ha dig som motståndare här i kammaren och i utskottet, men även när vi träffats vid en fika eller på gymmet och fått tjöta. De här frågorna spelar så oerhört stor roll i människors liv. Då måste man kunna skilja på sak och person för att komma fram i politiken. Tack för det!
De frågor som jag tänkt ställa gäller den logik som regeringen har haft emellanåt under den här debatten. Det är ett problem att barn inte ser sina föräldrar gå till jobbet. Det har återupprepats från regeringen. Jag delar den uppfattningen. Det är klart att barn ska se sina föräldrar gå till jobbet och så vidare.
Det är politikens ansvar att se till att skapa arbete. Det är ett område som regeringen helt och hållet har lämnat efter under de här fyra åren. I stället svarar man att barn inte ska få se sina föräldrar alls. Det är vad som är kvar av logiken. Den ena frågan jag har är: Hur ska familjesplittring fixa integrationen?
Min andra fråga gäller tonårsutvisningar, i och med att ni inte går hela vägen här. I TV4 satt Simona Mohamsson och sa: Vi har stoppat tonårsutvisningarna. Någon vecka efteråt utvisades Nardine till Egypten och rycktes bort från sina föräldrar. Sedan har vi nästan veckovis sett fall av tonårsutvisningar och utvisningar av unga som splittras från sina familjer. Varför detta skådespel?