Fru talman! Jag vill önska ministern lycka till i arbetet med att påverka Utbildningsdepartementet. Man tar alltid till detta med forskning, och eftersom jag själv har forskarbakgrund är jag lite allergisk mot det. Men här finns det skäl att göra det. Forskning är alltid en grund för att kunna hålla personer aktiva på universiteten.
Det finns inte tillräckligt med undervisning för att hålla farmakologerna fullt sysselsatta på heltidsanställningar på universiteten. Men om det finns forskningspengar, finns det också kompetens som kan göra sig hörd när det gäller hur mycket av denna kompetens som behöver ingå i läkarutbildningen.
Det måste alltid vara en dialog med universiteten. Vi politiker kan aldrig ha tillräcklig specialistkompetens för att avgöra hur mycket av detta, hur många poäng och så vidare som ska ingå i läkarutbildningen. Men vi behöver föra en dialog om vad vi vill ha ut ur de moderna utbildningarna.
Vi pratar ganska ofta om universitetets tredje uppgift. När det gäller läkarutbildningen har universiteten en oerhört viktig tredje uppgift, att vara delaktiga i samhällsdebatten om hur läkemedel påverkar kostnaderna i samhället för sjukvården.
I ett samhälle som Sverige kan det inte vara rimligt att 10 % av de patienter som söker sig till akutsjukvården i princip är där för att de har fått fel typ av sjukvård. Det krävs också mer individualiserad medicinering.
På grund av att jag hade framställt denna interpellation hade jag en oerhört intressant diskussion med Ellen Winge som är farmakolog om skillnader mellan män och kvinnor i synen på läkemedel. Man behöver inte bara rapportera biverkningar, utan man borde också följa upp dem när det gäller kön och kanske i ännu större utsträckning ålder.
Vi vet ju att äldre patienter i allra högsta grad reagerar annorlunda på mycket av standardmedicineringen. De äldres kroppar har ett annat upptag av läkemedel. De har också en annan enzymuppsättning. De äldre patienterna är dessutom - som Lars-Ivar sade - medicinerade med väldigt många olika läkemedel som påverkar varandra.
Ibland tar man upp en politisk debatt därför att man vill ha en konflikt. Men det har jag faktiskt inte gjort den här gången, utan jag har gjort det just därför att jag vill lyfta de här frågorna i samhällsdebatten, och den här talarstolen erbjuder en möjlighet att göra det. Och jag känner en viss glädje över att det ändå verkar finnas en acceptans för problembeskrivningen hos ministern och att man kommer att arbeta vidare med de här frågorna.
Jag skulle gärna vilja att ministern utvecklade lite mer om den utredning som pågår kring äldre som nämndes i första delen av svaret.