Fru talman! Marie Wahlgrens interpellation är intressant från den synpunkten att den berör den framtida utvecklingen av sjukvården på ett mycket spännande sätt. Jag är alldeles övertygad om att vi kommer att få se farmakologer och farmaceuter inne i sjukvården och inte bara som leverantörer av förskrivna läkemedel.
Det finns också en rad samarbetsprojekt mellan apoteken och sjukvården där man samarbetar dels genom ett allmänt utbyte av kunskap, dels genom att farmaceuter deltar i läkemedelsgenomgångar och ger stöd till läkarna vid förskrivning och hjälper till att bedöma hur hela läkemedelslistan för den enskilda patienten ser ut.
Det finns de som ser en framtid där läkaren bara svarar för diagnosen, svarar för att klargöra vilken sjukdom patienten har. Sedan ska läkaren diskutera med farmakologen om vilka läkemedel som ska rekommenderas patienten. Det är en oerhört spännande utveckling där tidigare gränser mellan läkaren och farmaceuten bryts eller ersätts av en ny typ av dialog.
Vi har förmodligen samma uppfattning om att det gäller att bana väg för den här typen av nytt samarbete. Man bör se till att farmakologer deltar i sjukvården med aktiva insatser och att de finns inne i sjukvården, och inte bara som en garant för en säker leverans av läkemedel. Vi är alltså överens på den punkten.
Det är klart att vi har intresse av att bevaka forskningspropositionen som kommer nästa år. Där kan vi observera hur utbildningen och forskningen på dessa områden bör se ut.
När det gäller utbildningen av läkare kan man önska att den blir tydligare och bättre på det här området. Men det måste lösas genom en dialog med högskolorna och universiteten, och den dialogen förs redan. Man diskuterar hur man ska kunna komplettera läkarutbildningen på det här området.
Lars-Ivar Ericson tar upp det problem som vi hoppas kunna lösa med den proposition som följer på den så kallade Ekbergska utredningen. Läkaren bör få tillgång till de läkemedel som patienten står på så att han eller hon kan bedöma hela läkemedelsbilden för den enskilda patienten. I dag har detta inte varit möjligt, utan man får förlita sig på samtal med patienten där man försöker få patienten att redovisa vilka läkemedel patienten har, om man inte själv varit den behandlande läkaren tidigare.
Den Ekbergska utredningen föreslår ju att läkaren ska få tillgång till patientens hela läkemedelsbild om vilka läkemedel som patienten har förskrivits.
Det är viktigt att vi tar detta steg för att skapa en säker relation mellan läkare och patient och för att förhindra felaktig förskrivning eller överförskrivning. Men det löser i och för sig inte antibiotikaproblemet. Där handlar det om att ge tydliga riktlinjer till läkarna om förskrivning om antibiotika.
Det är alldeles sant som Lars-Ivar Ericson säger, att förskrivningen av antibiotika minskar, dock inte för de äldre. Här arbetar både Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet aktivt för att ge tydliga rekommendationer om förskrivning av antibiotika så att den totala förskrivningen minskar - detta för att undvika att vi får en ökad resistens och därmed alldeles nya problem. De ansvariga myndigheterna arbetar således mycket aktivt för att det lösa problemet.