Herr talman! Det är, precis som Peder Wachtmeister säger, väldigt svårt att hålla så många bollar i luften som IMF gör. Sverige skulle inte på egen hand kunna hålla dem i luften om vi skulle ha något slags utlåningsverksamhet i ett trettiotal länder i världen. Men det bör inte heller vara målsättningen.
Jag tycker att vi kan titta på Alliansens egen biståndspolitik för att hitta en bättre förlaga här. Där har man valt att renodla biståndet med att mer koncentrera på biståndsinsatser där vi faktiskt kan göra konkret skillnad, där vi i Sverige har en kompetens att påverka och där vi ser tydliga resultat. Det perspektivet bör vi ha i all form av hjälparbete och biståndsarbete eller hur vi nu ska beskriva det när vi är ute och ska hjälpa till i andra delar av världen. När det kommer till rena biståndssatsningar ska vi efterleva den här tydligt deklarerade principen, men när det kommer till bistånd eller ekonomisk hjälp i form av lån för att få olika stater och länder på fötter släpper vi helt plötsligt allt ansvar och alla de intressen som vi annars ser från Sveriges sida. Då låter vi IMF, en internationell organisation utan demokratiskt inflytande, följa sin egen politiska agenda och använda våra pengar som ett maktmedel. Det är det som är vår invändning, inte det faktum att vi hjälper till.
Om nu Peder Wachtmeister har varit engagerad i politiken sedan 1979 måste han ha noterat den här förskjutningen, från att Sverige förr i tiden hade ett större inflytande över sina egna medel till att vi i allt större utsträckning kommer att lämna över resurser till såväl IMF som EU och därmed minska vårt eget inflytande och våra insatser runt om i världen.