Herr talman! Jag betvivlar inte att människor som är engagerade i den här organisationen inte är kritiska mot den här organisationen.
Faktum är att IMF ställer långtgående, detaljerade, politiska krav som jag tycker är orimliga i många fall. Jag känner inte att Sverige alltid måste ställa sig bakom det.
Island är ett exempel, vi kan också ta upp Ungern som är ett mer aktuellt exempel. Då blir även EU relevant i sammanhanget eftersom EU och IMF har fört gemensamma förhandlingar med Ungern där man ställer långtgående politiska krav. Man tycker till exempel att det demokratiska inflytandet över centralbanken är för stort. Man har synpunkter att de har för generösa pensionssystem. Man har synpunkter på att de plockar in skatt på banktransaktioner. Det handlar om den typen av synpunkter.
Jag vet inte när vi i Sveriges riksdag bestämde att det är en politik som vi vill sprida och uppifrån tvinga på nationer runt om i världen utan att de själva och deras folkvalda regeringar vill gå den vägen. Men det är den vägen vi går när vi lämnar lånegarantier till IMF, oavsett om de sedan förverkligas eller inte.
Även om vi får igen pengarna är det fortfarande så att om IMF realiserar den här möjligheten att låna av Sverige - vi har lovat dem 100 miljarder kronor till en ränta på 0,1 procent - innebär det i praktiken att med hänsyn till inflationen betalar vi IMF pengar varje år från det att de utnyttjar det här lånelöftet. Vi betalar IMF pengar varje år för att de ska använda våra pengar till den politiska påtryckning som jag just beskrev.
Då måste vi ställa oss själva frågan: Är detta en politisk påtryckningsverksamhet som vi vill bidra till? Vet IMF alltid bättre än vi själva vad vi tycker är en vettig politisk väg att gå, vilka krav på omvärlden vi tycker är rimliga och när och var vi ska ställa dem?