Fru talman! Vid årsskiftet stänger ytterligare en kärnkraftsreaktor. Det innebär att Sverige snart kommer att ha stängt hälften av sina ursprungliga reaktorer. Mycket av detta har skett under en rödgrön regering. Det är bra. I praktiken har det förnybara vunnit. Den förnybara framtiden är redan här.
Om man tittar på hur det ser ut globalt ser man att trenden är väldigt tydlig: Fossilt byts mot förnybart. I år har 90 procent av all ny elproduktion varit förnybar. Den här siffran spås av det internationella energiorganet öka till 95 procent kommande år fram till 2025. Samtidigt minskar kolet. Andra fossila energikällor minskar också, men framför allt gör kolet det.
Det här är särskilt tydligt i EU. Det finns två skäl till det. Det ena är att det förnybara nu kommer in och tränger undan kolet, och det andra är den prisökning som Miljöpartiet har bidragit till har kommit till stånd inom EU:s utsläppshandel. Det har blivit fyra fem gånger dyrare att släppa ut 1 ton koldioxid nu jämfört med för några år sedan tack vare ett förslag som Miljöpartiet drev igenom i EU.
Vi ser samma trend i Sverige men med fokus på att det är kärnkraften som byts mot förnybart. Ringhals 1 stänger vid årsskiftet. Det som är så himla bra är att kärnkraften med råge ersätts av produktion av förnybar energi.
Ökningen som sker av nybyggnation av vindkraft är enorm. Den är historisk. En tredjedel av Sveriges elproduktion kommer att komma från vind 2023. Det här innebär att Sverige nu har ett väldigt stort elöverskott. Förra året exporterade vi el motsvarande fyra Ringhalsreaktorer. Det överskottet spås öka ytterligare för att ny vind kommer in i systemet. Och jag ska vara väldigt tydlig: Vi har inte ens börjat med havsvinden. Bara havsvind skulle kunna stå för uppemot en tredjedel, eller kanske ännu mer, av den svenska elproduktionen på några års sikt.
Samtidigt ser vi att solenergi ökar kraftigt från låga nivåer. Det har ökat 400 procent de senaste åren.
Vi är på väg mot 100 procent förnybar elproduktion. Målet ligger fast. Men det finns som sagt partier som nostalgiskt drömmer sig tillbaka till en vision om ny kärnkraft. Jag tog upp det i ett replikskifte men tänkte ändå gå igenom det lite mer grundligt.
I dag är kärnkraft den enda kraftkälla som blir dyrare, ganska rejält mycket dyrare. Bloomberg tar varje år fram siffror på olika kraftslags kostnader. Jag tänkte gå igenom siffrorna och ska försöka göra det pedagogiskt. Det är olika projekt och olika kostnader. Men jag har räknat fram ungefärlig median för respektive land som är jämförbart med Sverige.
I USA kostar det ungefär 39 öre per kilowattimme att bygga ett nytt vindkraftverk. Det kostar 254 öre per kilowattimme att bygga ett nytt kärnkraftverk - 39 mot 254.
I Frankrike kostar det ungefär 55 öre per kilowattimme att bygga ett nytt vindkraftverk. Det kostar 300 öre per kilowattimme att bygga ett nytt kärnkraftverk.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Energi
I Storbritannien kostar det 46 öre per kilowattimme att bygga ett nytt vindkraftverk. Det kostar 200 öre per kilowattimme att bygga ett nytt kärnkraftverk.
När det gäller Finland finns det inte uppgifter på vad det skulle kosta att bygga ett nytt vindkraftverk, men man ligger på 213 öre per kilowattimme för att bygga ett nytt kärnkraftverk.
I Sverige bygger vi inte nya kärnkraftverk. Men det kostar ungefär 30 öre per kilowattimme att bygga ett nytt vindkraftverk.
Det är alltså enorma skillnader i kostnad. Det går nästan inte att greppa hur stor skillnad det är i kostnad för att bygga ett nytt vindkraftverk jämfört med ett nytt kärnkraftverk.
Beroende på projekt kan man alltså säga att det är uppemot elva gånger dyrare att bygga ett nytt kärnkraftverk. Det är ingenting vi kommer ifrån. Oavsett om man älskar kärnkraften som teknik är det inget man kan blunda för. I slutänden är det någon som ska stå för kalaset. Frågan är vem. Är det skattebetalarna genom subventioner? Är det elkonsumenterna? Det är oklart från de partier som vurmar för kärnkraften.
Fru talman! Nåväl! Omställningen vi är mitt inne i kommer naturligtvis med utmaningar. Det har ingen ifrågasatt. Om man ska göra stora förändringar är det självklart att det uppstår utmaningar på vägen. Vilka är de utmaningarna, och vad ska vi göra åt dem? Jag har pratat mycket om det i den här talarstolen tidigare. Det viktiga nu är att ha fokus på systemet. Hur ska systemet hänga ihop när vi får en mer variabel kraftproduktion, mer av vind och sol och mindre av kärnkraft?
För det första krävs enorma energieffektiviseringar för att möta nya behov. Elkonsumtionen i Sverige har legat mer eller mindre still de senaste 20-30 åren. Den har till och med minskat en aning om man jämför med början av 2000-talet. Men vi vet samtidigt att transporterna ska elektrifieras och att industrin ska elektrifieras. Hybrit kommer att innebära ett stort behov av el. LKAB gick nyligen ut och sa att man ska ta fram koldioxidfri järnsvamp. Det kommer också att kräva mycket el. Självklart kommer vi att behöva mer produktion.
Men framför allt kan man effektivisera bort en del av befintligt behov. Här behövs en kvotplikt. Vi behöver ett stort styrmedel som kostnadseffektivt kan minska behovet av el. Vi har också redan, positivt nog, stora satsningar i budgeten på energieffektivisering.
För det andra behövs mer flexibilitet på marknaden. Med mer förnybar energi behövs ny teknik, nya system och efterfrågeflexibilitet, helt enkelt anpassning av efterfrågan. Vi behöver se över elskatter och nätavgifter så att de är dynamiska, för att styra användningen när den är som smartast. Vi behöver lokala marknader för flexibilitet. Vi vet att mycket av utmaningarna är lokala flaskhalsar i näten. Vi behöver vätgas och batterier, den typen av teknik som kan bära vidare energin när solen inte lyser och vinden inte blåser.
Regeringen har nyligen gett Svenska kraftnät i uppdrag att titta på just stödtjänster inom systemet. Det kan vara alltifrån batterier till nördiga grejer som syntetisk svängmassa eller vad det nu kan vara.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Energi
Sommarens elkris berodde mycket på att kärnkraften inte levererade över huvud taget kombinerat med att man inte kunde använda näten. Det hade kunnat lösas ganska enkelt om man i södra Sverige hade haft till exempel spänningsstabilisatorer. Det är en sådan sak som Svenska kraftnät nu ska titta på.
För det tredje behövs just investeringar i näten. Det är investeringar i ny överföringskapacitet i redan befintliga nät och sådana saker som spänningsstabilisatorer.
Det behövs också regelförenklingar, och myndigheter behöver snabba på sina processer för att vi snabbt ska kunna bygga ut ny kapacitet.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 december.)