Herr talman! Jag tackar statsrådet för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga här i dag.
Det socialdemokratiska välfärdsbygget har alltid byggt på principen att samhället ska finnas där för dem som behöver det som mest. Vårdbidraget, som infördes redan 1964 av Tage Erlanders regering, var ett uttryck för just detta. Det var ett stöd som gjorde det möjligt för föräldrar till barn med olika funktionsnedsättningar att hantera både de ekonomiska och de praktiska utmaningar som kunde uppstå. Det handlade om solidaritet, om jämlikhet och om att säkerställa att inga barn eller familjer lämnades utanför.
När reformen 2019 ersatte vårdbidraget med merkostnadsersättningen och omvårdnadsbidraget var ambitionen att modernisera systemet och göra det mer rättssäkert och tydligt. Dessa intentioner var goda. Men i dag, när vi ser att över 90 procent av föräldrarna som söker merkostnadsersättning får avslag, måste vi fråga oss om vi verkligen har lyckats leva upp till reformens syfte.
Herr talman! Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar står ofta inför en djungel av regler. Det finns krav och byråkrati. Det kan vara svårt att förstå vad som räknas som en merkostnad, och systemet kan kanske upplevas som avvisande i stället för stöttande. Sedan möts man kanske av ett avslagsbesked som förklarar att ens kostnader redan täcks av andra samhällsstöd - utan att det ges tydlig vägledning om hur dessa stöd ska kunna sökas.
Jag tycker att det är orimligt att vi har ett system som kräver så mycket av människor som kanske redan kämpar hårt för att få vardagen att gå runt. Det är tydligt att reformen behöver ses över. Vi ska inte kasta den över bord, men vi behöver kanske göra justeringar och förbättringar, så att den verkligen möter de behov som finns.
Herr talman! Statsrådet lyfter i sitt svar att det är viktigt att utvärdera reformen och samla in mer kunskap innan en större förändring görs. Det är ett rimligt resonemang. Men samtidigt står föräldrar här och nu med stora behov och med ett system som de upplever som svårtillgängligt och kanske lite för byråkratiskt.
Min fråga blir: Vilka konkreta åtgärder kan regeringen och statsrådet vidta på kort sikt för att underlätta för dessa familjer?