Herr talman! Just nu pågår flera parallella processer inom EU på det sociala området. Flera av ärendena passerar arbetsmarknadsutskottet. Häromveckan hade vi en diskussion om den sociala pelaren. Vi har en ständig diskussion om EU:s vitbok, det vill säga den sociala dimensionen. Vi har haft en diskussion om strategier för att göra arbete lönsamt. I dag har vi en subsidiaritetsprövning av det så kallade balansdirektivet, det vill säga kommissionens förslag till direktiv om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare.
I morse hade vi en överläggning med arbetsmarknadsministern om innehållet i sak. Debatten nu handlar om principen i subsidiaritetsprövningen, och jag ska försöka hålla mig till den - även om jag har en mängd invändningar i sak.
I det stora hela är det ingen hemlighet att Moderaterna anser att EU i dagsläget borde fokusera på att möta andra stora problem som står inför dörren än att införa nya saker på det sociala området. Exempelvis borde man fokusera på brexit, de stora migrationsutmaningarna som på intet sätt är över, gränsöverskridande brottslighet och så vidare. Men jag ska försöka hålla mig till subsidiaritetsprövningen av balansdirektivet.
Kommissionens syfte med förslaget är att säkerställa att principen om jämställdhet mellan kvinnor och män tillämpas när det gäller möjligheter på arbetsmarknaden och behandling på arbetsplatsen. Bakgrunden är känd. Skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män är stora, och vi behöver komma till rätta med skillnaderna. Jag instämmer i problembilden, och jag delar uppfattningen att det är angeläget att vi åstadkommer förändringar på området. Vi behöver öka kvinnors närvaro i arbetslivet - i synnerhet utrikes födda kvinnor.
Däremot skiljer jag mig åt i min uppfattning om kommissionens förslag till lösningar och hur de bäst uppnås. Kommissionens bedömning är att det enbart är på EU-nivå som balansen kan åstadkommas. Jag är av motsatt uppfattning.
Sverige har kommit långt - mycket längre än många andra länder. Skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män i Sverige är sammantaget små, dock inte för utrikes födda kvinnor. I Sverige är arbetskraftsdeltagandet för kvinnor ca 12 procent högre än genomsnittet i EU. Det är siffror från 2015.
Med detta är det inte sagt att det inte finns utmaningar och problem även i Sverige. Men jag tror inte att kommissionens lösning att sträva efter fler gemensamma regler skulle leda Sverige åt rätt håll. Snarare ser jag en risk att vi skulle gå bakåt eller i varje fall stanna upp.
Jag tycker inte att EU ska blanda sig i familjepolitiken. I många fall tycker jag inte att den svenska staten ska göra det heller. Dessutom finns i Sverige i dag en generös föräldraförsäkring och en väl utbyggd barnomsorg, som ger förutsättningar för föräldrar att ta ansvar för barn och samtidigt förvärvsarbeta.
I den mån staten ska blanda sig i familjepolitiken, och om vi vill ha förändringar med hjälp av styrmedel på området, är det min övertygelse att de bäst uppnås genom nationell lagstiftning.
Därmed, herr talman, anser jag att kommissionens förslag strider mot subsidiaritetsprincipen. Jag yrkar avslag på utskottets förslag och bifall till reservation 1, det vill säga att Sveriges riksdag ska lämna ett motiverat yrkande.