Fru talman! Jag begärde replik för att jag tyckte att ledamoten Cederfelt använde sig av en viss historierevisionism, som jag ville diskutera. Det handlade också om hur folkrätten följs i dag.
Jag konstaterar att Margareta Cederfelt sa att Marockos ockupation av Västsahara är en 50 år gammal konflikt och att Sverige stöder FN-planen. Problemet här är att regeringen har tagit ytterligare ett steg och också stöder den autonomiplan som Marocko de facto lade fram en gång i tiden när Spanien drog sig tillbaka som kolonisatör av det då ockuperade Västsahara, vilket gör Västsahara till Afrikas sista koloni.
Men det var egentligen inte det jag reagerade på, utan jag reagerade i stället när hon tog upp Israel och Palestina och pratade om konflikten som att den började den 7 oktober. Jag skulle vilja fråga Margareta Cederfelt om det ändå inte hände något före den 7 oktober i Israel och Palestina som gjorde att vi har den situation som råder där i dag.
Vidare funderar jag på Iran. Om jag uppfattade det rätt fördömde ändå Cederfelt i något slags mjuka ordalag USA:s och Israels attack på Iran – att det inte var rätt att attackera tror jag kommer någorlunda nära det hon sa.
Däremot hörde jag ingenting om Libanon, ett Libanon som Israel just nu attackerar. På samma sätt som man jämnat Gaza med marken jämnar man just nu Libanon med marken. Trots att Libanons regering, parlament och försvarsmakt är tydliga med att de inte vill ha krig och att de inte vill ha Hizbollah på plats i Libanon fortsätter Israels attacker både mot Beirut och mot de södra delarna av Libanon. Detta håller på att skapa en helt fruktansvärd humanitär situation med flyktingströmmar. Människor som inte alls har något med Hizbollah att göra dödas också i attackerna.
Jag undrar var det tydliga fördömandet mot detta är. Jag hör inte det från högersidan. Vi måste få stopp på Israel genom att begränsa dem och kritisera dem för alla brott mot folkrätten de begår.