Herr talman! Jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt att den här regeringen slår sig för bröstet för att man är med på en tio-i-topp-lista när man i praktiken har sänkt det svenska biståndet till 0,7 procent från 1 procent – eller varje fall lite drygt 0,9, som den förra regeringen uppnådde i praktiken. Man säger att man är så lyckliga över att det är 0,7, trots att man vet att det i den egna budgeten redan 2028 blir 0,68 och att man inte ens uppnår det egna målet.
Man säger också att man tänker på vår närmiljö och står upp för Ukraina. Då visar man tydligt att man tycker att det är de minst utvecklade länderna, de fattigaste länderna, som ska betala priset för kriget i Ukraina, genom att vårt bistånd går dit i stället för till de minst utvecklade länderna.
Vad händer då? Jo, då kommer Kina. Då ökar de facto Kinas inflytande i de länderna genom att de kan kliva in och sätta de länderna i ett skuldberoende till Kina. Länderna hamnar i en skuldfälla. Därigenom röstar också de länderna med Kina i FN:s generalförsamling och på andra platser, och de stöttar Kinas politik.
Det är en politik som vi inte vill se, just för att den bygger på en annan logik än den politik som vi vill föra – med demokrati, en fri ekonomi som inte är kontrollerad av staten och med de facto mänskliga rättigheter. Det är detta som oroar mig med konsekvenserna av den här regeringens politik.
Jag skulle mycket hellre återgå till en ordning där 1 procent av vår bruttonationalinkomst går till bistånd och vi faktiskt vågar stå upp för mänskliga rättigheter överallt i världen och inte lämnar fältet fritt för Kina.