Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för
det utförliga och inkännande svaret. Jag är glad
över att Bengt Westerberg ser allvarligt på den här
problematiken.
Anledningen till att jag har ställt min fråga är att jag
till debatt vill lyfta fram ett allvarligt
samhällsproblem, som jag tycker har berörts alltför
litet i den allmänna debatten.
Utgångspunkten i vårt samhälle borde vara alla
barns rätt att umgås med båda sina föräldrar, även
med den som inte är vårdnadshavare, och inte bara
att umgås, utan också att knyta varaktiga
känslomässiga kontakter. Det är viktigt för en
människas personliga utveckling att känna till sitt
ursprung och veta var hon har sina rötter.
Hittills har debatten fokuserats på vårdnadshavare
som lägger hinder i vägen för umgängesrätten för
den andra föräldern, men problem uppstår också
då den förälder som inte är vårdnadshavare väljer
att hålla sig osynlig och frånvarande och inte bry sig
om. I de flesta fall handlar det om fäder som sviker
sin föräldraplikt. Att så sker kan ha många orsaker;
olösta konflikter mellan föräldrarna går ut över
barnens rätt till kontakt. Barnen själva har svårt att
hävda vad som borde vara deras självklara rätt.
Sveriges Radio har krav på sig att informera sakligt
och opartiskt. Programmet Radio Ellen redovisar
att 81 000 barn saknar kontakt med den ena
föräldern. Jag betraktar detta som en realistisk men
hög siffra, och många enskilda tragedier döljer sig
bakom den.
Samhället borde ta ett större ansvar och i första
hand göra rejäla informations- och
upplysningsinsatser för att hjälpa denna stora
grupp barn. Familjerådgivning och
samarbetssamtal är bra instrument, men man
kanske inte når dem som bäst behöver insatserna.
Jag vill alltså att departementet noga överväger vad
som ytterligare kan göras.