Herr talman! Catarina Rönnung har frågat mig om
jag är beredd att föreslå åtgärder för att förbättra
den för hela livet viktiga relationen barn--föräldrar
i fall där barn förlorat kontakt med föräldrar som
ej är vårdnadshavare.
Synen på barns situation när deras föräldrar
separerar har ändrats väsentligt under den senaste
20-årsperioden. Det är framför allt på två punkter
som ny kunskap har påverkat synsättet: dels är det
viktigt för barnen att de inte dras in i föräldrarnas
konflikter, dels är det angeläget att barnen får
möjlighet att ha kontakt med båda föräldrarna.
Lagstiftningen har successivt ändrats med dessa
utgångspunkter. Gemensam vårdnad är som en
följd av detta numera den normala formen för
föräldraansvar efter en separation.
Det råder alltså inget tvivel om att samhället i
normalfallen anser det viktigt att barnet har en bra
relation till den frånvarande föräldern. Å andra
sidan är det uppenbart att detta är ett mycket
konfliktfyllt område där det inte finns några lätta
lösningar. Det finns fall där den frånvarande
föräldern inte vill ha kontakt med barnet, och det
finns också fall där den förälder som bor med
barnet försvårar kontakterna med den andre
föräldern.
Enligt min mening är olika former av
tvångsåtgärder inte någon lösning på dessa
problem. Att tvinga fram en varm och kärleksfull
kontakt är knappast möjligt. Däremot tror jag att
det är viktigt att ge föräldrarna hjälp att hantera
sina konflikter, att se konflikternas orsaker och att
inte använda barnet som redskap i dessa.
Från den 1 januari 1995 blir det en skyldighet för
kommunerna att tillhandahålla familjerådgivning
till de par som vill ha sådan. Det är ett viktigt inslag
i samhällets stöd till föräldrar. Ett annat är de
samarbetssamtal som syftar till att lösa de praktiska
problemen i samband med separation. De är också
ett bra tillfälle att förmedla budskapet att båda
föräldrarna även då är viktiga för barnet. En
utredning inom Justitiedepartementet ser för
närvarande över samarbetssamtalen för att pröva
vad som ytterligare kan göras för att ge föräldrarna
ett bra stöd.
Socialtjänsten spelar alltså en viktig roll när det
gäller att stödja föräldrarna och att påverka dem så
att de är beredda att ta föräldraansvaret även efter
en separation. Socialstyrelsen har utarbetat en
utbildningsvideo, ''Frånvarande pappor'', för att
sprida kunskap om hur viktig relationen mellan
barnet och den frånvarande föräldern är. I denna
diskuteras också på vilket sätt man kan motivera de
män som ofrivilligt blivit fäder att utveckla sin
fadersroll.
Socialstyrelsen stödjer också finansiellt försöks-
och utvecklingsverksamhet inom ett antal
kommuner i syfte att förbättra arbetet på detta
område. Det har bl.a. visat sig att
faderskapsutredningar kan vara en bra ingång till
en dialog med föräldrarna som syftar till att barnet
och fadern inte skall förlora kontakten med
varandra. Med stöd av statliga projektmedel har
också en mansjour fått tillfälle att arbeta med dessa
frågor. Jag vill framhålla att det är viktigt att
fortsätta med detta slag av projekt- och
utvecklingsverksamhet. Det är, tillsammans med
familjerådgivningen och samarbetssamtalen, enligt
min mening det bästa sättet för det allmänna att
bidra till att förbättra relationen barn--föräldrar i
sådana fall som Catarina Rönnung syftar på.
Jag vill slutligen nämna att det speciella hinder för
umgänge som höga resekostnader utgör, behandlas
av den underhållsbidragskommitté (Dir. 1993:82)
som för närvarande arbetar. Förslag från
utredningen väntas till kommande årsskifte.